Salamanca på 2 dagar: grodan, astronauten och floden
Universitet och katedraler första dagen, kloster och palats den andra, med promenaden ner till Tormes i solnedgången. Med de två saker du ska leta efter och den exakta tiden för den gyllene stenen.
Salamanca är en liten stad, helt platt och med en täthet av monument per kvadratmeter som är svår att matcha i Spanien. Två dagar räcker gott, och det enda planeringskriterium som spelar roll är ljuset: stenen från Villamayor som allt är byggt av förändras helt beroende på tid på dygnet, och mitt på dagen blir den platt och fasadernas relief försvinner.
Stenen från Villamayor är mjuk när den kommer ur stenbrottet – det var det som möjliggjorde platereskens detaljer – och hårdnar i luften genom att bilda en skorpa av järnoxid. Det är den oxiden som ger den dess gyllene färg.
Dag 1, förmiddag: Plaza Mayor och universitetet
Och den första saken du ska leta efter.
Börja på Plaza Mayor, som anses vara Spaniens vackraste och vars effekt kommer från upprepningen: åttioåtta identiska valvbågar, tre våningar balkonger i samma rytm och allt i samma sten. Torget byggdes mellan 1729 och 1755 och var inte en plats att flanera på: det var en tjurfäktningsarena, och därför är det slutet.
Titta på medaljongerna ovanför valvbågarna, med byster av kungar och historiska personer. Serien har fyllts på under århundraden, vissa platser står fortfarande tomma med avsikt och medaljonger har tagits bort av politiska skäl: det är en ganska trogen termometer på hur Spanien har förändrats.
Gå sedan ner längs Rúa Mayor till Patio de Escuelas, och där väntar det obligatoriska sökandet. På universitetets platereska fasad, på den högra pilastern i den nedre våningen, sitter en pytteliten groda på en dödskalle. Den är svår att hitta utan hjälp och traditionen säger att den som klarar det på egen hand klarar läsåret.
Den verkliga betydelsen är mindre vänlig: groda och dödskalle var symboler för vällust och död, en moralisk varning riktad till unga studenter. Inne har Aula Fray Luis de León kvar sina långa bänkar utan ryggstöd, nötta av generationer, precis som de var.
Det är inte kvadratiskt: ingen sida är lika lång som en annan och inget hörn är rätvinkligt, eftersom torget måste passas in i den befintliga stadsplanen. Fasadernas enhetlighet döljer det helt. I skymningen, med belysningen tänd, blir den gyllene stenen nästan orange.
En altartavla i sten som inte ordnar portar utan bilder: det katolska kungaparet nertill med en inskription på grekiska, det kejserliga vapnet i mitten, påven överst. Universitetet ställde sig under de tre beskyddarna och skrev det på porten.
Grundat av Alfons IX 1218, Spaniens äldsta som fortfarande är i drift. Här formulerade Salamancaskolan – Vitoria, Suárez – grunderna för folkrätten under debatten om erövringen av Amerika. Biblioteca Antigua, det gamla biblioteket, betraktar du från dörren.
Gå över Patio de Escuelas och in i Escuelas Menores, som nästan alla hoppar över trots att de ingår i samma biljett. Där finns Cielo de Salamanca, Salamancas himmel, Fernando Gallegos fresk som avbildade himlavalvet med dess stjärnbilder och zodiak. Bara en tredjedel finns kvar.
Två minuter bort ligger katedralerna, i plural: två kompletta byggnader från olika epoker, hopbyggda och med gemensam mur, med en enda biljett. Nya katedralen påbörjades 1513 och stod klar 1733, alltså gotisk när renässansen redan hade funnits i nästan ett sekel i Italien, och med avsikt.
På en arkivolt i dess Puerta de Ramos sitter den andra saken du ska leta efter: en astronaut i rymddräkt och, nära honom, en drake som äter glass. Stenhuggaren Miguel Romero högg dem vid restaureringen 1992, enligt skråets sed att signera ingrepp med ett samtida inslag.
Gå sedan ner i Gamla katedralen, romansk från 1100-talet, och kontrasten är brutal: lägre, mörkare, tätare. Där finns en altartavla med femtiotre tavlor av Nicolás Florentino och en yttersta dom i absiden. Och gå ut på Patio Chico för att se Torre del Gallo, korsmittstornet täckt av stenfjäll.
Astronauten sitter på portalen mot torget, till vänster och ganska högt upp: den är svår att se utan att någon pekar ut den. Och leta efter spåret av jordbävningen i Lissabon 1755, som fick tornet att spricka och tvingade fram en massiv fyllning av dess bas, så att det blev tjockare än ritningen avsåg.
Korsmittstornet, Torre del Gallo, är en ribbad kupol täckt av stenfjäll med bysantinskt inflytande, och dess närmaste släktingar finns i Zamora och i Toro. I ett kapell vid klostergången finns en medeltida orgel som fortfarande går att spela på.
Rundturen genom de två katedralernas övre delar, längs servicegångarna i murarnas tjocklek och ut på terrasserna. Separat biljett, cirka 4 euro. Varje 31 oktober klättrar någon upp med en pipa för att tacka för att byggnaden stod emot jordbävningen.
Gå österut längs calle San Pablo, förbi Torre del Clavero, ett åttkantigt torn krönt av åtta utkragade vakttorn som är det enda som finns kvar av ett palats från 1400-talet som har försvunnit helt. Det står fritt mitt på ett torg som inte fanns när det byggdes.
På Plaza del Concilio de Trento står San Esteban och Las Dueñas mitt emot varandra. San Estebans fasad är en trettio meter hög altartavla i sten, en av platereskens höjdpunkter, och inne hände något viktigt: här fick Columbus stöd av fray Diego de Deza när experterna redan hade avvisat honom.
Och de hade avvisat honom med rätta, det ska sägas: inte för att de trodde att jorden var platt, utan för att Columbus hade räknat fel på jordens omkrets. Han nådde Amerika för att det låg en kontinent i vägen som ingen hade räknat med.
Mitt emot har Las Dueñas en klostergång med oregelbunden, nästan femkantig plan, med kapitäl huggna ett och ett i den övre gallerin: monster, sjöjungfrur, dödskallar, förvridna ansikten. Inget upprepas, de sitter högt upp och du får leta efter dem. Nunnorna säljer bakverk genom vridluckan.
Här undervisade Francisco de Vitoria, som hävdade att Amerikas folk hade rättigheter och egen suveränitet och att upptäckten inte gav någon rätt till erövring. Från Kungarnas klostergång når du Soto-trappan, fribärande och utan mittstöd.
Klostergångens oregelbundenhet kommer av att den måste passas in i ett befintligt palats, och det är en fördel: eftersom inga två partier är lika skiftar perspektivet när du går och innergården verkar större. Begränsade öppettider och stängt mitt på dagen.
Kassettaket i mudéjarstil från 1400-talet var dolt under ett barocktak i trehundra år, och det estetiska föraktet är det som bevarade det intakt. I dag går du längs en gångbrygga i dess höjd. Obligatorisk guidning, och ett av de minst kända besöken i gamla stan.
Gå upp mot norra delen av gamla stan, adelskvarteret, som är mycket mindre besökt. Där ligger Palacio de Monterrey, Spaniens mest inflytelserika renässanspalats, där bara en fjärdedel av projektet byggdes: det fragmentet blev förebilden som dussintals kastilianska palats kopierade.
Ett stenkast bort ligger Casa de las Muertes, med fyra små dödskallar på konsolerna som staden gjorde till en mörk legend och som i själva verket är ett konventionellt memento mori. Och Plaza de los Bandos, som påminner om något verkligt: i två århundraden var Salamanca delat mellan två adelsfalanger som dödade varandra.
Avsluta dagen med att gå ner till floden. Från katedralerna, längs muren, kommer du till Huerto de Calixto y Melibea, en terrasserad trädgård som bär namn efter huvudpersonerna i ”La Celestina” och som är den tystaste platsen i gamla stan. Alldeles intill ligger Casa Lis, ett jugendhus från 1905, med en hel fasad av glasmålningar.
Och till sist romerska bron. Gå över hela bron till andra stranden och vänd dig om: bron i förgrunden, stadsmuren och ovanför de två katedralerna i siluett mot himlen. I solnedgången, med stenen glödande, är det bilden som sammanfattar staden.
En massiv nedre våning, ett genombrutet övre galleri och en krönlist med skorstenar utformade som små tempel. Att bestämma att silhuetten mot himlen var en del av projektet var en ny idé i Spanien. Öppet för guidade visningar i begränsade tidsfönster.
Fernando de Rojas skrev ”La Celestina” när han studerade här, och gav 1499 ut ett verk utan hjältar som plockar isär den höviska kärleken. Trädgården, från 1900-talet, anlades på resterna av den medeltida muren. Den är gratis och det är här studenterna sätter sig och läser.
Femton av valvbågarna är romerska original; resten byggdes om efter översvämningen 1626, som jämnade förstäderna med marken. Bron var en del av Vía de la Plata och är skälet till att staden ligger precis här. Vid brofästet står Lazarillos vettonska verraco.
Med god marginal. Gamla stan är liten, helt platt och du tar dig runt till fots utan några transporter. Två dagar räcker för Plaza Mayor, universitetsbyggnaderna, de två katedralerna, klosterkvarteret i öster, palatsen i norr och promenaden ner till floden. Har du bara en dag får du välja mellan klostren och floden.
Var sitter grodan på universitetet?
På den platereska fasaden mot Patio de Escuelas, på den högra pilastern i den nedre våningen, uppflugen på en dödskalle. Den är pytteliten och svår att hitta utan hjälp. Studenttraditionen säger att den som hittar den utan att någon pekar ut den klarar läsåret; den ursprungliga betydelsen var en moralisk varning om vällust och död.
Och var sitter astronauten?
På Nya katedralen, på en arkivolt i Puerta de Ramos, den mot torget, till vänster och ganska högt upp. Stenhuggaren Miguel Romero högg den vid restaureringen 1992. I närheten finns en drake som äter glass. Det är skråets signatur, som gör det möjligt att skilja det restaurerade från originalet.
Är Ieronimus värt det?
Ja, absolut, och av de viktiga besöken är det det som minst folk gör. Det går genom de två katedralernas övre delar längs servicegångarna i murarnas tjocklek, med valven på nära håll och staden från terrasserna. Det tar en dryg timme och biljetten är skild från katedralernas.
Vilken tid på dagen är staden vackrast?
Mitt på förmiddagen och sent på eftermiddagen. Stenen från Villamayor som allt är byggt av behöver lågt strykljus för att fasadernas relief ska gå att läsa: mitt på dagen blir den platt och en stor del av platereskens huggningar syns inte längre. I skymningen, med belysningen, blir Plaza Mayor nästan orange.
Vad äter man i Salamanca?
Chark av ibérico från Guijuelo, som ligger i själva provinsen, och framför allt skinka; hornazo, en pirog fylld med fläskkarré, chorizo och ägg, typisk för Lunes de Aguas; och chanfaina, en gryta av ris med lamminälvor. Till efterrätt chochos och bollo maimón. Att dricka: viner från Sierra de Salamanca eller från Arribes.
Praktisk information
Hitta hitSnabbtåget AVE från Madrid på en och en halv timme. Buss från Madrid och Valladolid.
Ta sig runtEn platt och bilfri gamla stan. Du behöver inga transporter på någon sträcka.
Leta efterGrodan på universitetets fasad och astronauten på Puerta de Ramos på Nya katedralen.
Bästa tidMitt på förmiddagen och sent på eftermiddagen. Mitt på dagen blir stenen platt och reliefen försvinner.
GratisPatio de Escuelas, Casa de las Conchas, Huerto de Calixto y Melibea och romerska bron.
ÄtaIbérico från Guijuelo, hornazo och chanfaina. Viner från Sierra de Salamanca eller Arribes.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Salamanca och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Salamanca offline, när du vill.