Äta i Salamanca: ibérico, hornazo och Lunes de Aguas
Provinsen producerar en av världens bästa skinkor och staden har en fest som bokstavligen går ut på att åka ut på landet och äta en pirog. Vad du ska beställa, var och vilket datum.
Salamanca har en fördel som många kastilianska städer skulle vilja ha: provinsen producerar ibérico från Guijuelo, en av världens bästa skinkor, och dehesan, de glesa ekhagarna som gör den möjlig, börjar en halvtimme från gamla stan. Till det kommer ett mäktigt vinterkök och en tradition som ingen annan stad har: en fest vars enda innehåll är att gå ut på landet och äta.
Lunes de Aguas firas måndagen efter annandag påsk. Hela staden beger sig ut på landet eller till stränderna längs Tormes för att äta hornazo, och festens ursprung är lika lite högtidligt som det är roligt.
Ibérico från Guijuelo
Och varför dehesan spelar roll.
Guijuelo ligger mindre än en timme från Salamanca och är en av de mest erkända ursprungsbeteckningarna för ibéricoskinka. Det som gör produkten till vad den är är inte bara grisrasen utan systemet: dehesan, den glesa skogen av stenek och korkek där djuret äter ekollon under montanera.
Montanera pågår från oktober till mars, och det är då grisen går fritt och gödes på ekollon och gräs. Fettet den lägger på sig då är det som marmorerar muskeln och ger skinkan dess konsistens och smak. En ekollongödd ibérico är bokstavligen en skogsprodukt.
Sedan kommer lagringen, som i Guijuelo gynnas av klimatet: ansenlig höjd över havet, mycket kalla vintrar och torra somrar, idealiska förhållanden för att torka långsamt. En ekollongödd skinka kan ligga tre år eller mer i källaren.
I Salamanca äter du den på tabernas och i specialbutiker, skuren för hand med kniv, och det lönar sig att fråga efter kategorin i stället för att bara beställa skinka: det är verklig skillnad mellan en cebo, en cebo de campo och en bellota, och priset speglar den.
Under arkaderna ligger stadens historiska kaféer, och gatorna som utgår från torget samlar en stor del av restaurangerna. Det är den självklara startpunkten, även om kvarteren runt omkring har bättre priser och mindre turisttryck.
Axeln som förbinder torget med universitetskvarteren, med butiker och restauranger på båda sidor. Mycket folk och priser därefter: för att äta gott lönar det sig att gå in på sidogatorna, där de lokala gästerna och studenterna finns.
Hornazo är en pirog av kompakt deg fylld med marinerad fläskkarré, chorizo, skinka och hårdkokt ägg, bakad hel och skuren i bitar. Den äts året runt, men den har ett eget datum och en historia bakom sig som förtjänar att berättas.
Lunes de Aguas firas måndagen efter annandag påsk, och ursprunget går tillbaka till 1500-talet. Under fastan förvisade myndigheterna de prostituerade från staden och flyttade dem till andra sidan Tormes, för att säkra studenternas stillsamma leverne under de veckorna.
Måndagen efter annandag påsk kom de tillbaka över floden i båtar, eskorterade av en präst som kallades Padre Putas, horornas fader, och studenterna gick ut för att ta emot dem på andra stranden med mat och vin. Ur det firandet föddes festen, som i dag går ut på att åka ut på landet eller till flodstranden och äta hornazo.
Ursprunget är så lite högtidligt att det länge berättades i en tillrättalagd version, men det är dokumenterat. I dag är det förmodligen den fest i staden som flest deltar i, och den fungerar som en enorm gemensam picknick längs Tormes.
Vad mer du ska beställa, och var
Chanfaina är husets gryta: ris med lamminälvor, chorizo och kryddor, långkokt och mäktig bortom all diskussion. Det är restkök, vinterkök och långbordskök, och du hittar den på de traditionella tabernas i gamla stan.
Ugnsstekt lamm och spädgris hör också till repertoaren, med samma kastilianska vedugnsteknik som används över hela högslätten, och kött från Morucha, provinsens inhemska ras, som har en egen skyddad geografisk beteckning.
Till efterrätt chochos – brända mandlar – och bollo maimón, en ringformad sockerkaka som förr bakades till bröllop. Och att dricka viner från två små ursprungsbeteckningar i provinsen: Sierra de Salamanca, med druvan rufete, och Arribes, vid gränsen mot Portugal.
Om områdena: Plaza Mayor och Rúa Mayor samlar turismen och priserna därefter. För att äta gott lönar det sig att gå in på sidogatorna i gamla stan och till området kring Van Dyck, redan utanför den historiska stadskärnan, dit stadens invånare går för att äta ibérico och kolgrillat kött.
Ett av de trevligaste torgen med uteserveringar i centrum, fem minuter från Plaza Mayor och med betydligt mindre genomströmning. En bra paus under promenaden genom det adliga Salamanca, och med rimligare priser än huvudaxeln.
Scenen för Lunes de Aguas: festen firas på flodstranden, på andra sidan bron, dit hela staden går ut för att äta hornazo måndagen efter annandag påsk. Resten av året är stranden en plats för promenader och för folk som är ute och springer.
En pirog av kompakt deg fylld med marinerad fläskkarré, chorizo, skinka och hårdkokt ägg, bakad hel och skuren i bitar. Den äts året runt i Salamanca, men den har ett eget datum, Lunes de Aguas, då hela staden går ut på landet eller till stranden längs Tormes för att äta den.
När är Lunes de Aguas?
Måndagen efter annandag påsk, så datumet varierar från år till år. Det är förmodligen den fest i Salamanca som flest deltar i, och den går ut på att åka ut på landet eller till flodstranden och äta hornazo. Den fungerar som en enorm gemensam picknick och har inget officiellt program utöver det.
Vad är festens ursprung?
Det är dokumenterat och föga högtidligt. På 1500-talet förvisade myndigheterna de prostituerade från staden under fastan och flyttade dem till andra sidan Tormes för att säkra studenternas stillsamma leverne. Måndagen efter annandag påsk kom de tillbaka i båt, eskorterade av en präst, och studenterna gick ut för att ta emot dem med mat och vin.
Varför är ibérico från Guijuelo så bra?
Av två skäl: dehesan och klimatet. Grisen går fritt och äter ekollon under montanera, från oktober till mars, och det fettet marmorerar muskeln. Sedan ger höjdläget i Guijuelo, med mycket kalla vintrar och torra somrar, en långsam lagring som kan gå över tre år för de ekollongödda styckena.
Vad är chanfaina?
Stadens traditionella gryta: ris med lamminälvor, chorizo och kryddor, långkokt och ganska mäktig. Det är restkök för vintern, och du hittar den på de traditionella tabernas i gamla stan. Det är ingen lätt rätt och låtsas inte heller vara det.
Var är det bäst att äta?
Plaza Mayor och Rúa Mayor samlar turismen och priserna därefter. För att äta bättre och billigare lönar det sig att gå in på sidogatorna i gamla stan, dit studenterna går, och till området kring Van Dyck, redan utanför den historiska stadskärnan, där stadens invånare äter ibérico och kolgrillat kött.
Praktisk information
ProduktenIbérico från Guijuelo, mindre än en timme bort. Fråga efter kategorin: cebo, cebo de campo eller bellota.
RättenHornazo, en pirog med marinerad fläskkarré, chorizo, skinka och ägg. Äts året runt.
FestenLunes de Aguas, måndagen efter annandag påsk. Hela staden beger sig till stranden längs Tormes.
Grytor och sopporChanfaina: ris med lamminälvor. En mäktig vinterrätt.
DrickaViner från Sierra de Salamanca, med druvan rufete, eller från Arribes.
VarSidogatorna i gamla stan och området kring Van Dyck, utanför centrum. Rúa Mayor är mest turistisk.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Salamanca och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Salamanca offline, när du vill.