Néstormuseet
”Atlantens dikt”, ”Jordens dikt” och resten av hans verk. Billigt inträde och fyrtiofem minuter som kräver lugn.

En symbolistisk målare och en rationalistisk arkitekt bestämde sig för att skapa en egen estetik för öarna. En stor del av det som fotograferas i Las Palmas i dag är deras verk.
🎧 På promenaden Ciudad Jardín, Parque Doramas och Pueblo CanarioNéstor Martín-Fernández de la Torre var målare och hans bror Miguel arkitekt, och tillsammans formade de Las Palmas moderna ansikte. Villastadsdelen, den stora parken, den återuppbyggda teatern och en traditionell by som aldrig funnits: allt det kom ur samma dubbla huvud.
Néstor var målare inom symbolismen och jugend, reste runt i Europa, firade triumfer i Madrid, Barcelona och London och återvände till sin ö med en besatthet: att skapa en egen estetisk identitet för det kanariska, skild både från turistpittoreskhet och från efterapning av det spanska fastlandet.
Hans mest ambitiösa målningar är ”Atlantens dikt” och ”Jordens dikt”, där öarnas hav och landskap blir nästan mytologi: kroppar och vågor sammanflätade i intensiva färger, med en återhållen erotik och en blandning av fantasi och rötter som inte liknar något annat.
”Atlantens dikt” är inte en enskild duk utan en cykel tänkt som en symfoni över havet, med oceanen i olika sinnesstämningar. Sedan ville han göra samma sak med jorden. Han hann inte avsluta någon av dem: han dog 1938, femtioett år gammal.
Och han var mycket mer än en stafflimålare: han ritade dräkter, teaterdekor och möbler, och han försökte uppfinna en egen arkitektonisk stil, neocanario, för att öns hus och hotell skulle få en egen prägel. Allt det kan du se i dag på Néstormuseet.
”Atlantens dikt”, ”Jordens dikt” och resten av hans verk. Billigt inträde och fyrtiofem minuter som kräver lugn.
En påhittad traditionell by: Néstor skapade den 1937 och hans bror Miguel byggde den. På söndagarna blir det folkmusik i de dräkter som han ritade.
Ladda ner appen och upptäck Las Palmas offline, när du vill. Gå promenaden Ciudad Jardín, Parque Doramas och Pueblo Canario med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Miguel Martín-Fernández de la Torre utbildade sig i Madrid, blev Las Palmas första stadsarkitekt och förde in den moderna arkitekturen på ön. Hans signatur finns över hela staden.
Från 1922 ritade han Ciudad Jardín, med de engelska trädgårdsstäderna som Ebenezer Howard hade tänkt ut i slutet av 1800-talet som förebild: hus i en eller två våningar med trädgård framför och bakom, trädkantade gator, avfasade hörn och små torg med träd.
Hans är också Parque Doramas, invigd 1950 när kommunen köpte några trädgårdar av engelsmännen som fram till dess varit privata, för att öppna dem för hela folket.
Och hans är återuppbyggnaden av Teatro Pérez Galdós efter branden 1918, som fullbordades mellan 1925 och 1928. Där arbetade de två bröderna tillsammans på det mest synliga sättet: han stod för byggnaden och Néstor för freskerna, glasfönstren och dukarna i Saint-Saëns-salongen.
Det är svårt att hitta ett jämförbart fall i Spanien där två bröder formade en stads ansikte på det här sättet, var och en från sin disciplin och med ett gemensamt estetiskt projekt.
Det verk som bäst sammanfattar projektet är Pueblo Canario: vitkalkade väggar, balkonger av tea, kanarietallens kådrika kärnved, trägaller och ett kullerstenstorg som ser ut att höra till en traditionell by. Det gör de inte. Det är en perfekt kuliss, en påhittad by.
Néstor skapade den 1937 som en ”levande utställning” av kanariska seder och bruk, och Miguel byggde den i stilen neocanario, med en blandning av folklig, religiös och militär arkitektur från hela ögruppen. Den återger ingen verklig by: den destillerar många för att skapa en idealbild.
Néstor fick aldrig se den färdig: han dog 1938 och anläggningen invigdes först 1956. Nästan tjugo år mellan idén och verkligheten.
Och den lever fortfarande: många söndagar dansar folkdansgrupper isa, folía och malagueña på torget till tonerna av timple, i de traditionella dräkter som Néstor själv ritade. Det var precis vad han ville: att det kanariska inte skulle vara något för montrarna, utan något som dansas och sjungs.
Samma formspråk syns på Hotel Santa Catalina, några meter bort, vars nuvarande byggnad är en återuppbyggnad från trettiotalet med torn, balkonger och gårdar i regionalistisk anda.
Där de två bröderna arbetade tillsammans: Miguel återuppbyggde byggnaden efter branden 1918 och Néstor signerade fresker, glasfönster och dukar.
Ritad av Miguel och invigd 1950, när kommunen köpte några privata trädgårdar av engelsmännen för att öppna dem för allmänheten.
Förmodligen 1900-talets viktigaste kanariska konstnär: en målare inom symbolismen och jugend som firade triumfer i Madrid, Barcelona och London och återvände till sin ö besatt av att skapa en egen estetisk identitet för det kanariska. Förutom att måla ritade han dräkter, dekor och möbler, och han skapade en arkitektonisk stil, neocanario.
Ett arkitektoniskt formspråk som ville ge öarnas hus och hotell en egen prägel, med en blandning av element från ögruppens folkliga, religiösa och militära arkitektur: vitkalkade väggar, balkonger av tea, trägaller, torn. Néstor tänkte ut det och hans bror Miguel byggde det, och dess mest kompletta exempel är Pueblo Canario.
Nej, och det är just det som är intressant. Det är en påhittad by: Néstor skapade den 1937 som en ”levande utställning” av kanariska seder och bruk och hans bror Miguel byggde den, med element från många verkliga byar destillerade till en idealbild. Néstor dog 1938 och anläggningen invigdes först 1956.
Néstors två mest ambitiösa målningscykler. Den första är tänkt som en symfoni över havet, med oceanen i olika sinnesstämningar, från stiltje till storm; med den andra ville han göra samma sak med landskapet på land. Han hann inte avsluta någon av dem: han dog 1938, femtioett år gammal.
Han var Las Palmas första stadsarkitekt och förde in den moderna arkitekturen på ön. Hans är planen för Ciudad Jardín från 1922, inspirerad av de engelska trädgårdsstäderna, Parque Doramas från 1950, Pueblo Canario och återuppbyggnaden av Teatro Pérez Galdós efter branden 1918.
Mest synligt på Teatro Pérez Galdós: Miguel återuppbyggde byggnaden mellan 1925 och 1928 efter branden 1918, och Néstor signerade inredningen, med takfreskerna, jugendfönstren och dukarna i Saint-Saëns-salongen. Också i Pueblo Canario, som den ene skapade och den andre byggde.
Isa, glad och hoppande; folía, långsam och känslosam, nästan en klagosång; och malagueña, med den ton som kom från södra delen av det spanska fastlandet och som här blev en egen. Allt till tonerna av timple, det lilla kanariska instrumentet med fem strängar och välvd klanglåda. Dräkterna som grupperna bär ritades av Néstor själv.
Ladda ner Viavoy och promenera i Las Palmas offline, när du vill.

Läs vidare



