Mercado Central
Den är fortfarande i drift som marknad, med nästan trehundra stånd och glatt sorl varje dag. Gå upp för trappan och titta på fasaden med vetskapen om vad de här väggarna såg den 25 maj 1938 mitt på förmiddagen.

Den sista stora republikanska staden som föll, en bombning som tystades ner i årtionden och ett brittiskt fartyg som räddade 2638 människor. En promenad på två timmar som nästan ingen gör.
🎧 På promenaden La Explanada, hamnen och PostiguetAlicante var den sista stora staden i republiken som föll, i mars 1939, och det gjorde den till platsen dit allt som flydde strömmade samman. I stadskärnan finns fyra skådeplatser från den historien som folk i dag passerar varje dag utan att se på dem: en marknad, ett torg, en tjurfäktningsarena och en kaj.
Den dagen, mitt på förmiddagen, lyfte italienska bombplan från Aviación Legionaria, som Mussolini hade ställt till Francos förfogande, från sina baser på Mallorca, korsade havet och släppte sin last över Alicantes centrum. De kom överraskande och det fanns knappt tid att slå larm.
De träffade Mercado Central, full av folk som handlade, och en liten grönsaksmarknad på det närliggande Plaza de Balmes. Resultatet blev en massaker: mer än trehundra döda, bland dem tio barn, och nästan tusen sårade.
Det är en av hela det spanska krigets blodigaste bombningar av civilbefolkning, och ändå finns den knappt med i den allmänna berättelsen om konflikten. I årtionden framställde diktaturen den som en olyckshändelse, och den mörkläggningen förklarar varför den saknas i det kollektiva minnet.
Erkännandet kom mycket sent: torget bytte namn 2010 för att bära datumet, och 2013, när det hade gått sjuttiofem år, lades ett minnesmärke in i marken. Varje 25 maj samlas grannarna där.
Den är fortfarande i drift som marknad, med nästan trehundra stånd och glatt sorl varje dag. Gå upp för trappan och titta på fasaden med vetskapen om vad de här väggarna såg den 25 maj 1938 mitt på förmiddagen.
Förut hette det Plaza de Balmes och här fanns en liten grönsaksmarknad. Minnesmärket ligger i marken, utfört av Elena Albajar och Ruth Céspedes och placerat 2013. Sänk blicken när du går över torget.
Ladda ner appen och upptäck Alicante offline, när du vill. Gå promenaden La Explanada, hamnen och Postiguet med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →När resten av Spanien redan var ockuperat gjorde Alicante fortfarande motstånd, och mot dess hamn sprang alla som flydde. De kom från halva Spanien med bara kläderna på kroppen, med barn i famnen, i hopp om att komma ombord innan trupperna kom.
Men fartygen kom inte. Tusentals människor trängdes på kajerna i flera dagar, utan mat, utan sömn, med blicken mot horisonten. Den 28 mars dök ett upp: Stanbrook, en gammal brittisk kolbåt vars kapten, walesaren Archibald Dickson, bestämde sig för att trotsa sina order och ta ombord alla som fick plats.
Det lämnade hamnen samma natt med 2638 människor packade ända ner i kolrummet, så djupt i vattnet att det såg ut att gå till botten. Det var det sista som lyckades ta sig ut. Det nådde Oran, i Franska Algeriet, där myndigheterna höll passagerarna instängda ombord i nästan en månad utan att låta dem gå i land.
Dickson dog några månader senare, torpederad tillsammans med hela sin besättning. När nyheten nådde exillägren höll de flyktingar som han hade räddat en tyst minut för honom.
I dag är det ett hamnområde i drift, med ett minnesmonument som det tog årtionden att få på plats. Det du ser är en bit stilla vatten: intresset ligger precis i den kontrasten.
De som blev kvar på land, tiotusentals, tillfångatogs och trängdes ihop i varje inhägnad som fanns. Tjurfäktningsarenan fungerade som koncentrationsläger långt in på 1939, och det gjorde även San Fernandos slott, uppe på berget Tossal.
Det mest ökända var ett provisoriskt läger i utkanten av staden, under några mandelträd, där tusentals människor led av hunger och törst under bar himmel i veckor. Det lever kvar i litteraturen tack vare Max Aub, som ägnade det en roman med just titeln Campo de los almendros, ”mandelträdslägret”.
Att idrottsanläggningar och monument användes som massfängelser var inte unikt för Alicante, men här blev trängseln särskilt stor eftersom staden var den sista motståndspunkten och målet för alla som flydde.
Hela rutten – Mercado Central, Plaza del 25 de Mayo, tjurfäktningsarenan, hamnkajerna och, om du vill, San Fernandos slott – tar ungefär två timmar till fots och kostar ingenting.
En av de äldsta tjurfäktningsarenorna som fortfarande står kvar i regionen Valencia, återinvigd 1888 med Lagartijo och Guerrita. Och koncentrationsläger 1939. Att en plats som byggts för fest slutade som fängelse för de besegrade säger en hel del om de åren.
Italienska bombplan från Aviación Legionaria, med bas på Mallorca, anföll överraskande stadens centrum mitt på förmiddagen och träffade Mercado Central och en närliggande liten grönsaksmarknad. Mer än trehundra människor dog, bland dem tio barn, och nästan tusen skadades. Det var en av krigets blodigaste bombningar av civila.
För att omfattningen är jämförbar med bombningen av Guernica, medan genomslaget däremot blev nästan obefintligt. I årtionden framställde diktaturen den som en ren olyckshändelse, och den mörkläggningen förklarar varför den knappt finns med i den allmänna berättelsen om konflikten. Minnesmärket placerades 2013, sjuttiofem år senare.
En gammal brittisk kolbåt vars kapten, walesaren Archibald Dickson, bestämde sig för att trotsa sina order och ta ombord alla som fick plats i Alicantes hamn. Den lämnade hamnen natten den 28 mars 1939 med 2638 människor packade ända ner i kolrummet. Det var det sista fartyget som lyckades ta sig ut.
Han dog några månader senare, när hans fartyg sänktes av en ubåt med hela besättningen ombord. När nyheten nådde exillägren i Nordafrika höll de flyktingar som han hade räddat en tyst minut för honom.
Ett provisoriskt fångläger i utkanten av staden, under några mandelträd, där tusentals människor som tillfångatagits efter Alicantes fall led av hunger och törst under bar himmel i veckor. Det lever kvar i litteraturen tack vare Max Aub, som ägnade det en roman med just den titeln.
Ungefär två timmar till fots, allt inom centrum och helt utan kostnad: Mercado Central, Plaza del 25 de Mayo, tjurfäktningsarenan och hamnkajerna. Om du vill bygga ut den var även Castillo de San Fernando, på berget Tossal, koncentrationsläger, och det ligger en halvtimmes promenad bort.
Ladda ner Viavoy och promenera i Alicante offline, när du vill.

Läs vidare



