Torre del Andador
Sten från 900-talet, rest på kalifatets tid. Tjugo minuter i uppförsbacke och byns bästa utsiktsplats. Gör det i början av dagen.

Ett berbiskt taifarike, en herre som förklarade sig vara Jungfruns vasall, ett eget biskopssäte och en mur från 900-talet. Allt i röd sten, inne i en flodslinga.
🎧 På promenaden Röda Albarracín: byn som hänger på klippanAlbarracín har färre än tusen invånare och en historia som är helt ur proportion. Byn var ett muslimskt taifarike, sedan ett självständigt herradöme som varken erkände Kastilien eller Aragonien, och den fick ett eget biskopssäte – därför har en by av herdar en katedral. Du går runt den på en lång halvdag, allt i uppförsbacke och allt i rött.
Börja med att gå upp till Torre del Andador längs promenaden vid murarna. Det är ungefär tjugo minuter i rejäl uppförsbacke, men det är byns äldsta sten: muslimerna byggde tornet på 900-talet, på kalifatets tid, och det är punkten där muren sluts högst upp.
Namnet kommer från andador, vallgången där vaktposterna patrullerade muren om natten med lykta i handen. Den som behärskade den här punkten kontrollerade vem som kom upp genom ravinen och vem som närmade sig över bergen.
Uppifrån ser du nyckeln till allt: byn hoprullad inne i en slinga av Guadalaviar, nästan en ö av klippa, med en enda landtunga att ta sig in över. En plats som var tänkt att vara ointaglig och samtidigt gå obemärkt förbi.
Och en sak som få känner till: du befinner dig i Montes Universales, en av de sällsynta platser där stora floder rinner upp. Alldeles i närheten har Tajo sina källor, och den korsar halva Iberiska halvön ända till Lissabon, medan Guadalaviar själv längre nedströms blir Turia och mynnar i Valencia.
Sten från 900-talet, rest på kalifatets tid. Tjugo minuter i uppförsbacke och byns bästa utsiktsplats. Gör det i början av dagen.
Den enda plana platsen och tomten där den gamla muslimska suken låg. Här finns barerna och restaurangerna, och här ska du vara i solnedgången.
Ladda ner appen och upptäck Albarracin offline, när du vill. Gå promenaden Röda Albarracín: byn som hänger på klippan med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Gå ner till Plaza Mayor, som ligger där den muslimska suken låg och är byns enda plana mark: allt annat är backe. Titta upp mot träloftgången på sina stolpar, varifrån nyheterna ropades ut och marknaden övervakades.
Runt omkring ligger gränderna i den gamla byn: Casa de la Julianeta, sned och smal som få, Casa del Tío Americano, Casa de la Comunidad och de stora husen med genombrutna galler och utkragande balkonger. Helheten har varit klassad som nationalmonument sedan 1961.
Färgen kommer från rodeno, den röda sandstenen från bergen som husen både byggdes av och putsades med. I skymningen, när solen står lågt och ljuset stryker längs väggarna, börjar fasaderna glöda: det är dagens ögonblick som gör det värt att stanna.
Den praktiskt taget orörda medeltida bykärnan, med knappt några moderna spår, har gjort byn till en naturlig inspelningsplats för film och tv. Det räcker att ställa upp en kamera på torget för att förflytta sig fem sekler bakåt utan någon kuliss.
Borgen ligger ovanför flodslingan, på den mest strategiska punkten. Här anlades en muslimsk alcázar för mer än tusen år sedan, och på 1000-talet var den säte för ett taifarike som styrdes av Banu Razín: från ”Al Banu Razín”, Razíns land, kommer byns namn.
Utgrävningarna har tagit fram ett helt moriskt kvarter, med palatsets gård, bostadsrummen och en hammam med hypokaust, det vill säga ett badhus med golvvärme. Allt under de senare kristna ombyggnaderna.
Katedralen El Salvador väcker den självklara frågan: vad gör en katedral i en by som denna? Svaret är att Albarracín fick ett eget biskopssäte 1172, vilket gav självständighet även i religiösa frågor. Den nuvarande byggnaden är från 1500-talet, med Pierres Vedel, ingenjören som förde vattnet till Teruel.
Och kyrkan Santa María avslutar historien. Namnet är inte fromt utan politiskt: för att inte underkasta sig någon kung förklarade sig Pedro Ruiz de Azagra vara vasall enbart till Jungfrun. Genom att inte erkänna någon monark av kött och blod tryggade han sin självständighet. Den varade till 1284.
Banu Razíns alcázar, med ett moriskt kvarter som utgrävningarna har tagit fram, bland annat ett badhus med hypokaust. Fyrtiofem minuter.
Eget biskopssäte sedan 1172 och en byggnad från 1500-talet, med Pierres Vedel. Ett enda ljust skepp, med gotiska målningar som en gång var dolda.
Namnet är en politisk deklaration: Azagra förklarade sig vara Jungfruns vasall för att inte lyda någon kung. Och kyrkan var en del av muren.
En lång halvdag räcker för hela byn: uppstigningen till Torre del Andador längs murarna, Plaza Mayor och gränderna i den gamla byn, borgen med sitt moriska kvarter, katedralen och kyrkan Santa María. Om du stannar och äter och ser solnedgången över den röda stenen blir det en hel dag.
Från Banu Razín, en berbisk släkt som styrde ett taifarike här på 1000-talet. ”Al Banu Razín”, Razíns land, förvanskades så småningom tills det blev Albarracín. Varje gång någon nämner byn nämner de, utan att veta om det, de arabiska herrarna från 1000-talet.
För att den var biskopssäte. Herradömet fick ett eget stift 1172, när Pedro Ruiz de Azagra lyckades skaffa en biskop åt sitt land. Att ha en katedral innebar självständighet även i religiösa frågor, eftersom varken Kastilien eller Aragonien bestämde här. Det var ett av Spaniens minsta stift och i dag är det förenat med Teruel.
Ett lysande politiskt drag från 1100-talet. För att varken underkasta sig kungen av Kastilien eller kungen av Aragonien förklarade sig Pedro Ruiz de Azagra vara vasall enbart till Santa María. Eftersom han inte erkände någon monark av kött och blod kunde ingen kung kräva hans lydnad. Herradömet behöll den självständigheten till 1284.
Ganska mycket. Byn klamrar sig fast vid en kulle inne i en flodslinga och nästan allt är backe, med branta gator och trappor. Den enda plana marken är Plaza Mayor. Inget är omöjligt, men ta bekväma skor och gå rundan uppifrån och ner, med Andador först.
På grund av rodeno, den röda sandsten som är typisk för de här bergen och som användes både för att bygga husen och för att putsa dem med färgad gips. Tonen ger hela byn ett mycket speciellt varmt ljus, framför allt i skymningen, när det låga solljuset får fasaderna att glöda.
Byn ligger ungefär 40 kilometer från Teruel på bergsväg. Det går buss därifrån, men mycket sällan, så i praktiken kommer nästan alla med bil. Det finns parkering vid infarten till byn och därifrån går du runt i hela den gamla byn till fots.
Ladda ner Viavoy och promenera i Albarracin offline, när du vill.
