Mercado de Vegueta
Kanarieöarnas äldsta marknad, från omkring 1856, med en central gård omgiven av gallerier. Det finns stånd där du kan äta tapas av det du köper bredvid.

Potatissorter som kom från Amerika på 1500-talet, rostat mjöl som är äldre än erövringen och getostar som nästan aldrig lämnar ögruppen.
🎧 På promenaden Vegueta: katedralen, Columbus och grundarkvarteretDet kanariska köket liknar inget annat spanskt kök, och skälet är geografiskt: de här öarna låg i århundraden närmare Amerika än det spanska fastlandet gjorde, och de var ett obligatoriskt stopp för allt som korsade Atlanten. Resultatet är ett skafferi med råvaror som inte är vardagsmat någon annanstans i landet.
Papas arrugadas, skrynkliga potatisar, är den emblematiska rätten: små potatisar som kokas oskalade med mycket salt tills vattnet har kokat bort och skalet blir skrynkligt och täckt av en tunn saltskorpa. De äts hela, med skalet på, och doppas.
Det intressanta är sorterna. De gamla kanariska papas härstammar från knölar som kom från Amerika på 1500-talet, och många har i praktiken försvunnit där de kom ifrån: här odlas de fortfarande på små lotter, med namn som papa negra, bonita eller borralla.
Mojos är de två såser som serveras till nästan allt. Den röda, eller picón, innehåller torkad peppar, vitlök, spiskummin, olja och vinäger, och hör till kött och papas. Den gröna, med koriander eller persilja, hör till fisk. De serveras för sig, i en skål, och regeln är att du doppar, inte häller den över maten.
Bland fiskarna är vieja drottningen: en fisk från klippbottnar med fint kött som här äts kokt med papas och mojo, och som du i praktiken inte hittar utanför ögruppen. Dessutom cherne, sama och bocinegro.
Kanarieöarnas äldsta marknad, från omkring 1856, med en central gård omgiven av gallerier. Det finns stånd där du kan äta tapas av det du köper bredvid.
Ladda ner appen och upptäck Las Palmas offline, när du vill. Gå promenaden Vegueta: katedralen, Columbus och grundarkvarteret med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Gofio är mjöl av rostad säd – vete eller millo, det kanariska ordet för majs – som mals fint, och det är Kanarieöarnas äldsta livsmedel. De forntida kanarieöborna åt, innan någon hade kommit från Europa, en liknande rostad säd som de kallade ”ahoren”. Vi har ätit det i årtusenden.
Det används på tusen sätt: knådat med buljong, strött över grytan, vispat med mjölk eller banan, i efterrätter. Först förbryllar det och sedan visar det sig vara rätt beroendeframkallande. Att beställa det är det snabbaste sättet att äta något äkta förspanskt.
Ostarna är det andra stora kapitlet. De kanariska ostarna görs till största delen på getmjölk, med egna ursprungsbeteckningar på flera öar, och äts färska, halvlagrade eller rökta. Mycket lite av dem lämnar ögruppen.
Bland grytorna finns rancho canario och puchero, med kikärter, kött och grönsaker. Och till efterrätt bienmesabe, med mandel och honung, och frangollo, återigen gjord på millo. Allt det hittar du på Mercado de Vegueta och på vilken lokal meny som helst.
Att dricka finns de kanariska vinerna, som upplever en utmärkt period: de odlas i vulkanisk jord och sorterna – listán negro, malvasía, marmajuelo – finns ingen annanstans.
Mercado de Vegueta är det första stoppet, och på förmiddagen: det är där du ser hela skafferiet och där du kan slå dig ned och äta tapas av det som nyss köpts i ståndet bredvid. Efter middagstid förlorar den sin charm.
I Vegueta och Triana finns gott om restauranger med kanariskt kök, på gatorna parallellt med Calle Mayor och runt Plaza de Santa Ana. Det är området med bäst balans mellan kvalitet och stämning.
I norra delen har Mercado del Puerto – i järn och glas, intill Slottet La Luz – blivit ett mycket livligt matcentrum, med tapasstånd och rätt mycket liv på kvällen.
Och vid Las Canteras är promenaden full av restauranger med uteservering mot havet. Priserna stiger längst fram vid stranden, men att äta middag medan solen går ned över Atlanten är värt det minst en gång.
Ett nyttigt tips: på Kanarieöarna brukar restaurangpriserna vara något lägre än på det spanska fastlandet, bland annat för att IGIC, den lokala indirekta skatten, är lägre än fastlandets moms.
På dess parallellgator finns centrums tätaste utbud av kanariskt kök, till rimliga priser och med jugendfasader på köpet.
Promenaden är full av uteserveringar mot Atlanten. Priserna stiger längst fram vid stranden, men en middag i solnedgången är värd det en gång.
Små potatisar som kokas oskalade med mycket salt tills vattnet har kokat bort och skalet blir skrynkligt och täckt av en tunn saltskorpa. De äts hela, med skalet på, doppade i mojo. Många av sorterna som används härstammar från knölar som kom från Amerika på 1500-talet och som nästan har försvunnit där de kom ifrån.
Röd mojo, eller picón, innehåller torkad peppar, vitlök, spiskummin, olja och vinäger, och serveras till kött och papas. Grön mojo innehåller koriander eller persilja och hör till fisk. De serveras för sig, i en skål, och den lokala regeln är enkel: du doppar, du häller den inte över tallriken.
Mjöl av rostad säd – vete eller millo – som mals fint, och Kanarieöarnas äldsta livsmedel. De forntida kanarieöborna åt redan före erövringen en liknande rostad säd som de kallade ”ahoren”. Det äts knådat med buljong, strött över grytan, vispat med mjölk eller banan och i efterrätter.
Vieja, som är det kanariska bordets drottning: en fisk från klippbottnar med fint kött som här äts kokt med papas och mojo och som du i praktiken inte hittar utanför ögruppen. Dessutom cherne, sama och bocinegro, alla dagsfärska om du äter nära kusten.
Mercado de Vegueta på förmiddagen, för att förstå skafferiet och äta tapas. För att sitta ned och äta har gatorna parallellt med Calle Mayor de Triana och området runt Plaza de Santa Ana gott kanariskt kök till rimliga priser. Och Mercado del Puerto, i norra delen, har blivit ett mycket livligt matcentrum.
Absolut, och det upplever en utmärkt period. Det odlas i vulkanisk jord och sorterna – listán negro, malvasía, marmajuelo – finns ingen annanstans i världen. Det är en av de saker som är mest värda att smaka här, eftersom distributionen utanför ögruppen fortfarande är knapp.
Det brukar vara något billigare än på det spanska fastlandet, bland annat för att IGIC, den lokala indirekta skatten, är lägre än fastlandets moms. I Las Palmas arbetar dessutom de flesta restauranger för stadens egna invånare och inte för förbipasserande turister, utom längst fram vid stranden.
Ladda ner Viavoy och promenera i Las Palmas offline, när du vill.

Läs vidare



