Torre de Mangana
Stadens emblem och också dess mest omdiskuterade monument: två restaureringar på 1900-talet tog bort tornspiran från 1532 och satte dit tinnar. Det är Cuencas gemensamma klocka, där invånarna äter nyårsaftonens druvor.

En stad byggd på höjden längs en klippkam. Hur du tar dig upp utan att dö på kuppen, i vilken ordning du ser den och exakt var fotot av de hängande husen tas.
🎧 På promenaden Hängande Cuenca: från Casas Colgadas till borgenCuenca går du inte igenom på bredden: du klättrar uppför den. Gamla stan ligger på en klippkam mellan två raviner, och hela rutten är en enda lång backe från den nedre staden upp till borgen. Den goda nyheten är att varje etapp har sin utsiktsplats, och att en väl planerad dag räcker för att se allt utan stress.
Två och en halv timme.
Börja vid Torre de Mangana, på den högsta och äldsta punkten i den första bosättningen. Det var vakttornet i det muslimska Cuenca, även om dagens utseende – med tinnar – kommer från två restaureringar på 1900-talet som det fortfarande grälas om här. Från den öppna platsen framför tornet ser du ut över Júcarravinen.
Fortsätt uppåt mot Plaza Mayor genom gatorna i gamla stan. Torget är en utdragen triangel, inte en rektangel: klippan gav inte plats för mer, och det passades in där berget lämnade utrymme. Det avslutas av det barocka rådhuset, som vilar på tre valvbågar som gatan fortfarande löper igenom.
Katedralen dominerar den breda sidan och är förmiddagens långa besök. Den hör till de första gotiska kyrkorna i Spanien, med ett anglonormandiskt inflytande som kom med Eleonora av England (Plantagenet), Alfons VIII:s hustru. Fasaden är nygotisk från 1902, men det fina finns inuti: änglarnas triforium, Arco de Jamete och abstrakta glasmålningar från 1900-talet som ingen annan spansk katedral har.
Om du har en halvtimme över ligger Biskopspalatset med Stiftsmuseet alldeles intill, och där finns verk av El Greco.
Stadens emblem och också dess mest omdiskuterade monument: två restaureringar på 1900-talet tog bort tornspiran från 1532 och satte dit tinnar. Det är Cuencas gemensamma klocka, där invånarna äter nyårsaftonens druvor.
En av de första gotiska kyrkorna i Spanien, påbörjad efter erövringen 1177 med stenhuggare och smak från norr. Den ser mer normandisk än kastiliansk ut. Inuti finns änglarnas triforium, Arco de Jamete och abstrakta glasmålningar från 1900-talet.
Ladda ner appen och upptäck Cuenca offline, när du vill. Gå promenaden Hängande Cuenca: från Casas Colgadas till borgen med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Två timmar.
Gå ner längs calle Obispo Valero till de hängande husen, bilden som förmodligen fick dig att komma hit. De är tre, från 1200- till 1400-talet, med sina utskjutande träbalkonger över nästan fyrtio meter tomrum, och de är ingen nyck: i en stad utan plan mark var det enda alternativet att växa utåt.
Gå in i Museet för spansk abstrakt konst, som tar upp två av husen och har gratis inträde. Det är det enda sättet att se dem inifrån och luta dig ut över stupet från deras fönster, med Chillida, Tàpies och Saura upphängda en handsbredd från avgrunden.
Och gå över Puente de San Pablo, gångbron av järn över Huécarravinen. Det är där varje foto du har sett av Cuenca är taget: från bron ser du husen i profil ovanför ravinen. På andra sidan ligger det före detta klostret San Pablo, i dag en parador (ett statligt hotell).
Det är också området där du äter, med Plaza Mayor fem minuter bort. Och på sommaren är ravinens skugga välkommen den här tiden på dagen.
Tre riktiga hus som svävar över stupet, restaurerade i början av 1900-talet när de var halvt förfallna. Det fanns en gång en hel rad av dem som lutade sig ut över tomrummet. Fotot tas från Puente de San Pablo, inte härifrån.
Målaren Fernando Zóbel grundade det 1966 för att samla sina vänner, och konstnärerna själva utformade salarna. Den hängningen förändrade den spanska utställningskonsten. Zóbel donerade det 1980 till Fundación Juan March, och inträdet är gratis.
Två timmar.
Gå uppför ronda de Julián Romero, en smal trappgata som är en enda lång utsiktsplats, med hus som hänger ut över kanten, och en av de vackraste promenaderna i gamla stan. På vägen passerar du kyrkan San Pedro och Fundación Antonio Pérez, ännu ett museum för samtidskonst inrymt i ett kloster.
Den sista etappen går in i Barrio del Castillo, den högsta och minst besökta delen av gamla stan: enkla hus, mycket smala gator och en stämning som inte längre är monumental utan vardaglig. Det är här gamla stan fortfarande lever.
Av borgen återstår några murpartier, ett och annat torn och Arco de Bezudo, men det spelar mindre roll: det du kommer hit för är utsikten. Uppifrån ser du de två ravinerna på var sin sida och hela staden som rinner nedför klippryggen.
Gå ner medan det är ljust, eftersom gatorna i kvarteret är smala och dåligt upplysta. Och avsluta dagen på Plaza Mayor, som på kvällen, med katedralen upplyst, är en helt annan plats.
Den enda sida som gick att anfalla i en stad omgiven av stup, och därför platsen där allt började. När den hade förlorat sin militära roll flyttade inkvisitionsdomstolen in alldeles intill, och dess rum användes som fängelse. Fritt tillträde och stadens bästa utsiktsplats.
Kom tillbaka i slutet av dagen. Det är stadens självklara mötesplats – i Cuenca bestämmer folk träff ”på torget” utan närmare precisering – och på kvällen, med katedralen upplyst och de varmt färgade stadspalatsen runtom, förändras det helt.
Ja, hela gamla stan ryms på en dag: Torre de Mangana, Plaza Mayor, katedralen, de hängande husen med museet, Puente de San Pablo och borgen. Med en andra dag hinner du de andra konststiftelserna, promenaden genom Huécarravinen och en utflykt till Ciudad Encantada, trettio kilometer bort.
Det finns en allmän hiss som förbinder den nedre staden med övre gamla stan, och även stadsbuss. Det går att gå upp, men höjdskillnaden är rejäl, så det förnuftiga är att åka upp med något av dem och gå ner till fots. Inne i gamla stan fortsätter dessutom rutten uppåt ända till borgen.
Från Puente de San Pablo, gångbron av järn som går över Huécarravinen. Därifrån ser du husen i profil, med ravinen under. Mitt på dagen och under högsäsong blir bron full, så för att ta fotot utan folk är det bäst att gå dit tidigt på morgonen eller på kvällen, när husen är upplysta.
Ja, inträdet är gratis sedan Fernando Zóbel donerade museet till Fundación Juan March 1980. Och det är det enda sättet att komma in i de hängande husen och luta dig ut över stupet inifrån. Kontrollera i förväg vilken veckodag det har stängt, eftersom det är det enda museet i gamla stan som du inte bör spara till sist.
Av själva borgen finns inte mycket kvar: några murpartier, ett och annat torn och Arco de Bezudo. Men utsikten uppifrån – de två ravinerna på var sin sida och staden som rinner nedför klippkammen – är den bästa i Cuenca och den som på en gång får dig att förstå geografin staden är byggd på. Tillträdet är fritt.
Ciudad Encantada, ungefär trettio kilometer bort, ett område med eroderade klippformationer som du går runt på en och en halv timme. Och källan till floden Cuervo, lite längre bort. Båda kräver bil. Hela Serranía de Cuenca är ett bergsområde med raviner, dammar och byar som räcker till flera dagar.
Ladda ner Viavoy och promenera i Cuenca offline, när du vill.
