Inuti Casas Colgadas (de hängande husen), bokstavligen upphängt över ravinen, finns ett av Spaniens mest inflytelserika museer. Det grundades 1966 av en målare, Fernando Zóbel, för att samla sina vänners verk – generationen som höll på att vända upp och ner på den spanska målningen – och han gjorde det med en idé om uppställning så ny att den förändrade sättet att installera museer i det här landet.
En målare som söker en plats att hänga upp sina vänner
Fernando Zóbel var född på Filippinerna, i en förmögen spansk familj, och hade i åratal köpt verk av de spanska abstrakta målarna i sin generation, som på femtio- och sextiotalen arbetade med mycket lite officiellt erkännande och ännu mindre marknad.
Han behövde en plats att samla samlingen och göra den offentlig. Han såg de här halvtomma husen, lutade ut över tomrummet över Huécarravinen, och bestämde att det inte fanns någon bättre plats i världen. Museet öppnade 1966.
På väggarna hänger Chillida, Tàpies, Millares, Saura, Torner, Rueda, Sempere, Oteiza, Guerrero och Zóbel själv: namnen på en hel generation som i dag finns på alla viktiga museer och som då framför allt var en grupp vänner med svårigheter.
Uppställningen som förändrade de spanska museerna
Det som verkligen var inflytelserikt var inte samlingen utan hur den installerades. Konstnärerna själva – framför allt Gustavo Torner och Gerardo Rueda, förutom Zóbel – utformade salarna med naturligt ljus, de gamla träbjälkarna och vita väggar så att byggnaden och målningarna kunde föra en dialog.
I motsats till tidens museum som magasin, med verk på rad och små etiketter, tänktes varje sal här som ett utrymme med sin egen rytm: få tavlor, mycket luft, fönster som släpper in ravinens landskap och golv och tak som är en del av uppställningen.
Det var så nytt i Spanien 1966 att det blev en omedelbar förebild, och en stor del av de följande decenniernas spanska utställningsgestaltning förklaras om du tittar hit. Det är ovanligt att ett litet provinsmuseum sätter standarden för ett helt land, och det här gjorde det.
1980 donerade Zóbel museet till Fundación Juan March, för att säkra dess fortlevnad och att det skulle tillhöra alla. Sedan dess förvaltas det av stiftelsen, inträdet är gratis och det programsätts fortfarande tillfälliga utställningar vid sidan av den permanenta samlingen.
Missa inte
Det grundades av en målare 1966
Fernando Zóbel, för att samla och göra offentligt verken av de spanska abstrakta konstnärerna i hans generation.
Konstnärerna monterade det själva
Torner, Rueda och Zóbel utformade salarna med ljuset, det gamla träet och det vita.
Det förändrade den spanska utställningsgestaltningen
Få tavlor, mycket luft och byggnaden som en del av uppställningen. Det blev en omedelbar förebild i hela landet.
Gratis inträde
Zóbel donerade det 1980 till Fundación Juan March, som förvaltar det sedan dess.
Så passar det in i ditt besök i Cuenca
Det upptar två av de tre Casas Colgadas, så museibesöket är också det enda sättet att komma in i dem och luta sig ut från fönstren över stupet. Att se konsten och ravinen en handsbredd från varandra är hela upplevelsen.
Det ligger fem minuter från Plaza Mayor och katedralen, och alldeles intill Puente de San Pablo. Räkna med en dryg timme: det är litet, men gjort för att gå igenom långsamt, och utsikten inbjuder till att stanna.
Inträdet är gratis, vilket är ett föga känt faktum och förvånar med tanke på samlingens nivå. Kontrollera vilken dag museet har veckostängt innan du planerar dagen, för det är det enda museet i gamla stan som du inte bör spara till sist.
Vanliga frågor
Och vad blev det av Zóbel, han som startade allt?
Han älskade den här staden så mycket att han ville stanna kvar i den för alltid: även om han dog långt borta, i Rom år nittonhundraåttiofyra, är han begravd på kyrkogården i Cuenca. Staden som fick honom att bli förälskad blev till slut hans slutgiltiga hem.
