Real Casino de Murcia
Grundat 1847, med en byggnad som påbörjades 1853. Nationalmonument sedan 1983 och den mest besökta profana byggnaden i regionen. Fyrtiofem minuter.

Här har ingen någonsin spelat roulett. Varje generation medlemmar sedan 1847 lade till en sal, var och en mer spektakulär än den förra, och resultatet är en resa genom alla 1800-talets modeströmningar.
🎧 På promenaden Casino, Trapería och Teatro RomeaDet är den mest besökta profana byggnaden i regionen Murcia och ett av de bästa sätten att förstå det spanska 1800-talet. Bakom fasaden med kolonner, girlanger och karyatider finns ett halvdussin salar, var och en i sin stil, byggda av den ena generationen medlemmar efter den andra i en tävling i dekoration.
Sällskapet grundades 1847 och bygget inleddes 1853. Sedan dess lade varje generation medlemmar till nya salar, var och en mer spektakulär än den förra, och det är den gradvisa tillväxten som förklarar husets karaktär: det finns ingen enhetlig stil, det finns en samling ambitioner som följde på varandra.
Modellen med casinot som borgerlig klubb spreds över hela Spanien under 1800-talet: ett privat rum där den övre medelklassen läste tidningar, spelade biljard, gjorde affärer och ordnade baler. Få har bevarat helheten så komplett och så välskött som det här.
Det förklarades som nationellt historiskt och konstnärligt monument 1983, och sedan dess går det att besöka mot avgift, även om det fortfarande är ett aktivt sällskap med sina medlemmar.
Det ligger mitt på calle Trapería, Murcias huvudgata sedan erövringen 1266, och läget är ingen slump: sällskapet ville slå sig ner på stadens mest eftertraktade gata.
Grundat 1847, med en byggnad som påbörjades 1853. Nationalmonument sedan 1983 och den mest besökta profana byggnaden i regionen. Fyrtiofem minuter.
Ladda ner appen och upptäck Murcia offline, när du vill. Gå promenaden Casino, Trapería och Teatro Romea med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Den mest kända är Patio Árabe, den arabiska gården, inspirerad av Alhambra, med stuckatur, bågar och en glaskupol som fyller med ljus ett rum som är tänkt att blända dig i samma stund som du kliver in. Det är 1800-talets nymudéjarstil i sin mest ambitiösa form.
Biblioteca Inglesa, det engelska biblioteket, är motsatsen: mörkt trä, bokhyllor ända upp till taket, omkring tjugotusen volymer och stämningen i en londonklubb. Det är hörnet där byggnaden sänker rösten.
Salón de Baile, balsalen, under sina ljuskronor, är representationsrummet framför andra. Och Tocador de Señoras, damernas toalettrum – med målat tak, speglar och en känsla av boudoir – sammanfattar samhället som byggde det: ett eget rum för kvinnorna, ömtåligt och omsorgsfullt avskilt.
Rundan avslutas med Patio Pompeyano, den pompejanska gården, med joniska marmorkolonner och en fontän i mitten, och Salón de Billar, biljardsalen. Att gå igenom dem i följd är en resa genom alla 1800-talets dekorativa modeströmningar på mindre än en timme.
Blandningen av förebilder – arabiska, engelska, pompejanska, Versailles – är ingen inkonsekvens: det är precis vad 1800-talets eklekticism strävade efter, den såg de historiska stilarna som en katalog att välja ur efter varje rums funktion.
Trapería har varit ryggraden i gamla stan sedan stadens kristna grundande 1266. Namnet kommer från traperos, handlarna i kläde och tyger, som tillsammans med silversmederna utgjorde de två suker som hade ärvts från medinan.
Murcia levde i århundraden på silke: i huertan, den odlade slätten, föddes maskarna upp och staden var en av Spaniens stora silkeshuvudstäder. Därför var klädeshandlarnas gata den rikaste och mest eftertraktade, och därför är fasaderna så fina.
I århundraden var den också scenen för paseon, kvällspromenaden: här paraderade hela staden i sina finaste kläder, uppvaktade varandra och gjorde upp affärer. I dag är den gågata och har kvar luften av en förnäm gata som vet att den är viktig.
Några minuter bort ligger Teatro Romea, invigd 1862 med Isabella II i logen, på trädgården till ett dominikankloster som desamortización, statens beslag av kyrkans jord, hade lämnat fri. Teatern bär på en eldlegend: det sägs att en munk förbannade den med tre bränder, och den brann verkligen mer än en gång.
Murcias huvudgata sedan 1266, där klädeshandlarna sålde sina varor. Lyft blicken ovanför skyltfönstren.
Invigd 1862 med drottning Isabella II. Än i dag dras en biljett in vid varje föreställning så att salongen aldrig blir full och munkens förbannelse inte går i uppfyllelse.
Nej, och här har ingen någonsin spelat roulett. På 1800-talet var ett casino ett privat herrsällskap: en klubb där borgerskapet läste tidningar, gjorde affärer, spelade biljard och ordnade baler. Det är en helt annan användning av ordet än i dag, och det är bra att veta innan du går in.
Sällskapet grundades 1847 och bygget inleddes 1853. Sedan dess lade varje generation medlemmar till nya salar, var och en mer spektakulär än den förra, och den gradvisa tillväxten förklarar varför det inte finns någon enhetlig stil utan en samling ambitioner som följde på varandra.
Patio Árabe, den arabiska gården, inspirerad av Alhambra och med glaskupol, är den mest kända; Biblioteca Inglesa, det engelska biblioteket, med tjugotusen volymer och stämningen i en londonklubb, är dess raka motsats. Och sedan Salón de Baile, Tocador de Señoras, Patio Pompeyano och Salón de Billar.
För att det är ren eklekticism från 1800-talet: århundradet såg de historiska stilarna som en katalog att välja ur efter varje rums funktion. Arabiskt för att blända vid entrén, engelskt för biblioteket, pompejanskt för gården. Det är ingen inkonsekvens, det är metod.
Inträdet kostar, till ett måttligt pris, och besöket tar omkring fyrtiofem minuter. Det är fortfarande ett aktivt sällskap, så det är klokt att kontrollera öppettiderna eftersom vissa dagar har begränsat tillträde på grund av medlemmarnas evenemang.
För att det var här traperos, handlarna i kläde och tyger, hade sina butiker. Tillsammans med calle Platería, silversmedernas gata, utgjorde den de två suker som ärvdes från den muslimska medinan och som blev den kristna stadens kommersiella hjärta efter erövringen 1266.
Enligt legenden förbannade en munk från dominikanklostret, vars tomt teatern står på, byggnaden med tre bränder. Och det blev verkliga bränder: Romea brann mer än en gång under 1800-talet. Än i dag dras en biljett in från försäljningen vid varje föreställning så att teatern aldrig blir full och förbannelsen inte går i uppfyllelse.
Ladda ner Viavoy och promenera i Murcia offline, när du vill.

Läs vidare



