Mercado de Nuestra Señora de África
”La Recova” för alla här. Nykolonial stil från 1944, med en innergård i mitten och gallerier. Kanarisk ost, gofio, gamla potatissorter och dagens fisk.

Potatissorter som kom från Amerika på 1500-talet och som överlever här, rostat mjöl som är äldre än erövringen och getostar som nästan aldrig lämnar öarna.
🎧 På promenaden García Sanabria-parken och Mercado de ÁfricaDet kanariska köket liknar inget annat spanskt kök, och skälet är geografiskt: de här öarna låg tusen kilometer närmare Amerika än det spanska fastlandet under de århundraden då det avgjordes vad Europa skulle äta. Resultatet är ett skafferi med råvaror som inte är vardagsmat någon annanstans i landet.
Papas arrugadas, skrynkliga potatisar, är den emblematiska rätten: små potatisar som kokas oskalade med mycket salt tills vattnet har kokat bort och skalet blir skrynkligt och täckt av en tunn saltskorpa. De äts hela, med skalet på, och doppas.
Det intressanta är sorterna. De gamla kanariska papas härstammar från knölar som kom från Amerika på 1500-talet, och många av dem har i praktiken försvunnit där de kom ifrån: här odlas de fortfarande på små lotter i bergen, med namn som papa negra, bonita eller borralla.
Mojos är de två såser som serveras till nästan allt. Röd mojo, eller picón, innehåller torkad peppar, vitlök, spiskummin, olja och vinäger, och hör till kött. Grön mojo, med koriander eller persilja, hör till fisk. De serveras för sig, i en skål, och du doppar.
Och fisken är i en hamnhuvudstad det säkraste kortet på vilken meny som helst: vieja, cherne, sama, och chicharro, den rikliga och billiga fisken som var basen i kosten för stadens fiskare och som gav invånarna i Santa Cruz deras smeknamn, chicharreros.
”La Recova” för alla här. Nykolonial stil från 1944, med en innergård i mitten och gallerier. Kanarisk ost, gofio, gamla potatissorter och dagens fisk.
Ladda ner appen och upptäck Santa Cruz de Tenerife offline, när du vill. Gå promenaden García Sanabria-parken och Mercado de África med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Gofio är mjöl av rostad säd – millo (det kanariska ordet för majs), vete eller korn – och det är Kanarieöarnas äldsta livsmedel: guancherna, öns ursprungsbefolkning, åt det innan någon hade kommit från Europa. Det är ett av mycket få inslag i den kulturen som har överlevt intakt.
Det används på tusen sätt: knådat med buljong, strött över grytan, vispat med mjölk eller banan, i efterrätter. Först förbryllar det och sedan visar det sig vara rätt beroendeframkallande. Att beställa det är det snabbaste sättet att äta något äkta förspanskt.
Ostarna är det andra stora kapitlet. De kanariska ostarna görs till största delen på getmjölk, med egna ursprungsbeteckningar på flera öar, och äts färska, halvlagrade eller rökta. Mycket lite av dem lämnar ögruppen, så de hör till det du bara kan smaka här.
Bland grytorna finns rancho canario och puchero, med kikärter, kött och grönsaker; och sancocho, saltfisk med papas och mojo, som är en rätt under Semana Santa, stilla veckan. Och till efterrätt bienmesabe, med mandel och honung, och frangollo, återigen gjord på millo.
Att dricka finns de kanariska vinerna, som upplever en utmärkt period. De odlas i vulkanisk jord, med vinstockar som på vissa öar växer i gropar grävda i askan, och sorterna – listán negro, malvasía, marmajuelo – finns ingen annanstans.
Mercado de Nuestra Señora de África är det första självklara stoppet, och på förmiddagen: det är där du ser hela skafferiet på en gång och där försäljarna förklarar vad allt är. Efter middagstid mattas det av rejält.
För att sitta ned och äta har gamla stan runt calle del Castillo och dess parallellgator riktigt kanariskt kök till rimliga priser, med fördelen att det ligger på samma promenad som Plaza de España och Palacio de Carta.
Området La Noria och gatorna vid ravinen, nära TEA och kyrkan La Concepción, har många uteserveringar och liv på kvällen. Det är där staden går ut.
Ett nyttigt tips: på Kanarieöarna brukar restaurangpriserna vara något lägre än på det spanska fastlandet, och IGIC – den lokala skatten – är lägre än fastlandets moms. Att äta gott här blir förhållandevis prisvärt.
Utgångspunkten för gamla stan, med restauranggatorna ett stenkast bort. Runt calle del Castillo finns det kanariska köket till rimligt pris.
Området La Noria runt omkring har många uteserveringar och liv på kvällen. Det är kvarteret där staden går ut.
Små potatisar som kokas oskalade med mycket salt tills vattnet har kokat bort och skalet blir skrynkligt och täckt av en tunn saltskorpa. De äts hela, med skalet på, doppade i mojo. Många av sorterna som används härstammar från knölar som kom från Amerika på 1500-talet och som nästan har försvunnit där de kom ifrån.
Röd mojo, eller picón, innehåller torkad peppar, vitlök, spiskummin, olja och vinäger, och serveras traditionellt till kött och papas. Grön mojo innehåller koriander eller persilja och hör till fisk. De serveras för sig, i en skål, och den lokala regeln är enkel: du doppar, du häller den inte över maten.
Mjöl av rostad säd – millo (det kanariska ordet för majs), vete eller korn – och Kanarieöarnas äldsta livsmedel: guancherna, ursprungsbefolkningen, åt det före den europeiska erövringen. Det är ett av mycket få inslag i den kulturen som har överlevt intakt. Det äts knådat med buljong, strött över grytan, vispat med mjölk eller i efterrätter.
Efter chicharro, en riklig och billig fisk som var basen i kosten för stadens fiskare. Det började som ett hån från grannstaden La Laguna, som då var huvudstad och en förnäm stad, och invånarna i Santa Cruz tog till slut till sig namnet med stolthet, vilket är det vanliga ödet för träffande öknamn.
Absolut, och det upplever en utmärkt period. Det odlas i vulkanisk jord, med vinstockar som på vissa öar växer i gropar grävda i askan för att skyddas mot vinden, och sorterna – listán negro, malvasía, marmajuelo – finns ingen annanstans. Det är en av de saker som är mest värda att smaka här.
Marknaden La Recova på förmiddagen, för att förstå skafferiet. För att sitta ned och äta har gatorna i gamla stan runt calle del Castillo riktigt kanariskt kök till rimliga priser. Och området La Noria, vid ravinen, har många uteserveringar och liv på kvällen: det är där staden går ut.
Det brukar vara något billigare än på det spanska fastlandet, bland annat för att IGIC, den lokala indirekta skatten, är lägre än fastlandets moms. I en huvudstad som Santa Cruz arbetar dessutom de flesta restauranger för stadens egna invånare och inte för förbipasserande turister, och det hjälper rätt mycket när det gäller valuta för pengarna.
Ladda ner Viavoy och promenera i Santa Cruz de Tenerife offline, när du vill.

Läs vidare



