Praza da Constitución
Arkader, balkonger i smide och gamla stans bästa uteserveringar. Här låg stadens marknad i mer än ett sekel.

Ett kvarter som går i trappsteg från centrum ner till vattnet, med kyrkan som sprängdes i luften 1809 och fiskehamnen där allt började.
🎧 På promenaden Casco Vello, Colexiata och A PedraCasco Vello går du igenom på drygt en timme, och på den sträckan kommer du från borgerskapets stora torg till ett fiskarkvarter med medeltida arkader, hela tiden i nedförsbacke. Det är det gamla Vigo, det som fanns innan staden sprängde sina murar och blev rik på havet.
Kvarteret börjar vid Porta do Sol, som inte är en port utan en tröskel: ovanför ligger den borgerliga nya stadsdelen i huggen granit, nedanför gränderna som störtar ner mot hamnen. Över platsen tronar Sireno, Francisco Leiros skulptur från 1991, som delade folket i Vigo och i dag är deras symbol.
Fem minuter nedför backen ligger Praza da Constitución, kvarterets salong under bar himmel: arkader med stenbågar, balkonger i smide och uteserveringar. Under de bågarna pulserade stadens huvudmarknad i mer än ett sekel, med torggummornas rop och korgar som svämmade över.
Torget hette Praza da Vila och Praza Real innan det fick sitt namn efter Cádizkonstitutionen från 1812, ”La Pepa”, som fick det smeknamnet eftersom den utropades den 19 mars, den helige Josefs dag. Det fram och tillbaka med namnen är i sig en läsning av 1800-talets politiska historia.
I en av byggnaderna låg det gamla Concello, rådhuset, som i dag har blivit Casa Galega da Cultura. Och varje långfredag hålls här Santo Encontro, när bilderna av Jungfrun och Kristus ”möts” mitt i folkmassan.
Arkader, balkonger i smide och gamla stans bästa uteserveringar. Här låg stadens marknad i mer än ett sekel.
”A Colexiata” för alla här. Nyklassisk, från 1816-1838, uppförd efter explosionen som förstörde den gotiska kyrkan 1809. Här finns Cristo de la Victoria.
Ladda ner appen och upptäck Vigo offline, när du vill. Gå promenaden Casco Vello, Colexiata och A Pedra med en lokal guide i örat.
Läs mer om Viavoy →Vigo var ockuperat av fransmännen och var fortfarande en stad omsluten av murar. Den 28 mars 1809 stormade folket i Vigo stadsmuren vid Porta da Gamboa, och många av dem som gick i främsta ledet var sjöfolk från O Berbés.
Det berättas att en gammal sjöman som hette Carolo föll död när han försökte hugga ner porten med yxa, och att det var militären Bernardo González del Valle, känd som Cachamuiña efter sin hemsocken i Ourense, som lyckades ta sig igenom. Den dagen kapitulerade fransmännen.
Vigo var den första staden i Spanien som befriade sig från inkräktaren, även om Galicien fick vänta till juni samma år med att slutföra verket, i slaget vid Ponte Sampaio, vid porten till Vigos ría (flodmynning).
Men 1809 lämnade också ett enormt sår i kulturarvet: samma år exploderade ett kruthus nära Castro och stadens gamla gotiska kyrka sprängdes i luften. Den konkatedral du ser i dag, nyklassisk och kraftig nästan som en fästning, uppfördes efteråt, mellan 1816 och 1838.
Varje år i slutet av mars klär sig Casco Vello i 1809 under Festa da Reconquista, med tidstypisk marknad, återuppföranden av stormningen och fulla gator en hel helg. Det är en av de historiska fester i Galicien där flest deltar.
Går du ner från konkatedralen kommer du till A Pedra, kvarterets folkliga själ: marknaden som alltid funnits och raden av stenbord där ostreiras i mer än ett sekel har sålt ostron under bar himmel, i ett yrke som går i arv från mor till dotter.
Titta på marken medan du går ner: sten som slitits och polerats av miljontals steg, med backar och trappsteg. Här gick hamnens trafik upp och ner i århundraden, med kvinnor som bar korgar med fisk på huvudet. Den sluttningen är navelsträngen mellan rían och staden.
Och längst ner, alldeles vid vattnet, O Berbés: arkader av sten där näten lagades och mjärdar av vide flätades, kring en hamn som är dokumenterad sedan 1100-talet. Tills för inte så länge sedan nådde vattnet nästan ända fram till dörren.
Ur den här handfullen anspråkslösa hus växte en av världens stora hamnar fram, och skjutsen kom utifrån: de katalanska saltfiskhandlarna som från 1700-talet byggde fabriker här för att salta sardiner, och efter dem konservfabrikerna som fyllde Vigo med burkar, varv och redare.
Ostrongatan och marknaden som alltid funnits. Ett dussin som öppnas på stället med ett knivgrepp, citron, och du äter stående. På söndagar loppmarknad.
Arkader av sten kring den gamla hamnen San Julián, dokumenterad sedan 1100-talet. Här lagades näten och flätades mjärdarna.
Drygt en timme för promenaden utomhus, och ungefär två om du går in i konkatedralen och stannar för att äta ostron i A Pedra. Det är ett litet och mycket brant kvarter: det går i trappsteg från centrum ner till vattnet, så det bästa är att gå uppifrån och ner, med start vid Porta do Sol.
För att folket i Vigo den 28 mars 1809 gjorde uppror och stormade murarna vid Porta da Gamboa, och fransmännen kapitulerade samma dag. Många av dem som gick i främsta ledet var sjöfolk från O Berbés. Galicien blev dock inte helt fritt förrän i juni, i slaget vid Ponte Sampaio.
Den sprängdes i luften 1809, när ett kruthus nära Castro exploderade under kriget mot fransmännen. Det var en gotisk kyrka och den gick helt förlorad. Konkatedralen som du ser i dag, nyklassisk och med rena linjer, uppfördes efteråt, mellan 1816 och 1838, efter ritningar av Melchor de Prado y Mariño.
För att den, innan den blev konkatedral, i århundraden var en kollegiatkyrka: en betydande kyrka som, utan att vara biskopssäte, hade ett eget kapitel av kaniker som styrde den och sjöng tidegärden varje dag. Rangen satte sig så djupt i det lokala språket att smeknamnet överlevde upphöjningen 1959, när stiftet fick namnet Tui-Vigo.
Det årliga firandet av befrielsen 1809, i slutet av mars. Casco Vello klär sig i tidstypiska kläder en hel helg, med en marknad från 1800-talet, återuppföranden av stormningen av murarna och tusentals utklädda människor. Det är en av de historiska fester i Galicien där flest deltar, och den förändrar ett besök i kvarteret helt.
Nej. Kvarteret förföll under årtionden, men har i flera år genomgått en omfattande upprustning och är i dag ett av stadens mest levande områden, med små butiker, konstnärsateljéer och gatukonst överallt. Försiktighetsåtgärderna är de vanliga i vilken gammal stadskärna som helst.
A Pedra, utan tvekan: gatan där ostreiras i mer än ett sekel har öppnat ostron vid stenbord under bar himmel. Därefter arkaderna i O Berbés, som är det synliga spåret av fiskehamnen, dokumenterad sedan 1100-talet, som hela staden växte fram ur.
Ladda ner Viavoy och promenera i Vigo offline, när du vill.

Läs vidare



