Bilbao la Vieja och San Francisco: från hamnen till himlen
Gruv- och arbetarkvarteret på vänstra stranden, i dag konstdistrikt. En promenad som börjar på kajen där järnet kom ner och slutar högst upp, vid basilikan Begoña.
Att gå över San Antón-bron tar två minuter och är ett byte av värld. På stranden mitt emot ligger vykortens Bilbao; på den här sidan ligger kvarteret som byggdes för människorna som arbetade i gruvorna och i hamnen, och som gick igenom mycket hårda decennier när industrin försvann. I dag är det stadens mest blandade område, med den mest oberoende konstscenen, och det har fortfarande sina spänningar utan att dölja dem.
Den allmänna hissen till Begoña, med ingång från calle Esperanza, tar dig uppför höjdskillnaden till basilikan på mindre än en minut. Den är vanlig stadstrafik och nästan ingen besökare vet att den finns.
Kajen där järnet kom ner
Från flodhamn till konstdistrikt.
Marzanakajen börjar vid San Antón-bron och slutar vid Riberabron, och den sträckan är exakt den historiska gränsen mellan det gamla Bilbao och det som kom efteråt. För hundra år sedan var det här oavbrutet arbete: pråmar lastade med malm, stuveriarbetare, kranar och larmet från en flodhamn i full drift.
Förklaringen till att Bilbao kunde bli en stor hamn utan att ligga vid kusten är att rían (flodmynningen) vid Nervión består av flodvatten blandat med havsvatten och stiger och sjunker med tidvattnet två gånger om dagen. Fartygen gick uppför med det inkommande tidvattnet och lossade mitt i staden. Malmen från gruvorna i Biscaya (Bizkaia) skeppades härifrån till England.
När verksamheten flyttade nedströms blev de här bottenvåningarna tomma och billiga, och det lockade det vanliga: konstnärsateljéer, små gallerier, förlag, musikställen. Processen var spontan, inte planerad uppifrån, och därför har den en helt annan karaktär än Abandoibarra.
I dag finns uteserveringar längs bröstvärnet med Casco Viejo rakt mitt emot, och det är förmodligen det bästa stället i staden för att inte göra någonting och se vattnet flyta förbi.
Hjärtat i det så kallade konstdistriktet, med gallerier och små lokaler i de gamla hamnbottenvåningarna. När industrin gick för fullt blev Nervión en av Europas mest förorenade floder; saneringen började på åttiotalet och i dag finns det liv i vattnet igen.
Bilbaos mest blandade gata, med butiker med ett halvdussin olika ursprung, och den som bäst berättar vad det här kvarteret har varit under de senaste femtio åren. Den har gått igenom mycket hårda tider och har fortfarande sina kontraster, men den är också stadens mest levande.
Storformatiga muralmålningar utspridda över kvarterets fönsterlösa väggar, många tillkomna på initiativ av invånarna snarare än genom institutionella festivaler. Du går runt till dem på en halvtimme, och de är en del av hur området har byggt upp sin egen bild igen.
Namnet Bilbao la Vieja är missvisande, för det är inte det gamla Bilbao: den medeltida staden ligger mitt emot. Här fanns i stället järngruvor som brutits sedan mycket länge i sluttningen, och därifrån kommer ortnamnet, knutet till gruvdriften som fyllde den här sidan av dalen.
När den tunga industrin tog fart på 1800-talet fylldes kvarteret av arbetarbostäder som byggdes snabbt och billigt i sluttningen, för att hysa människorna som kom från hela Spanien för att arbeta. Tätheten, bristen på service och den svåra terrängen präglade platsen i generationer.
Industriomvandlingen på åttiotalet slog hårdare här än någon annanstans i staden, och till förlusten av jobb kom problem med förslumning och droger som kvarteret släpade på i åratal. Att berätta det hör till att förstå det, och invånarna berättar det utan omsvep.
Återhämtningen har varit långsam, buren av invånarna och betydligt mindre fotogenisk än den på andra stranden. I dag lever den gamla befolkningen, invandrargrupper med ett halvdussin olika ursprung och konstvärlden sida vid sida, med de vanliga friktionerna i ett kvarter som stiger i värde.
Vägen upp till Begoña
Promenaden slutar högst upp, och kontrasten mot utgångspunkten är det bästa med den. Basilikan Begoña kröner höjden ovanför Casco Viejo, på den plats där traditionen förlägger Jungfruns uppenbarelse för mer än fem sekler sedan, och den är stadens mest älskade kyrka.
Bilbaoborna kallar den hemmet för Amatxu, den lilla mamman, och det är ingen from formel utan det vanliga sättet att tala om stadens skyddshelgon. Den gotiska kroppen restes mellan 1511 och 1621 och det nygotiska tornet stod färdigt 1928: drygt fyra sekler mellan grund och topp.
Det finns två sätt att ta sig upp. Det historiska är Calzadas de Mallona, en trappa med mer än trehundra steg som börjar vid Plaza de Unamuno och som hela generationer har gått. Det bekväma är den allmänna hissen på calle Esperanza, som klarar höjdskillnaden på mindre än en minut.
Det som fungerar är att åka upp med hissen och gå ner via Calzadas, som är ett nöje i nedförsbacke och mynnar ut direkt i Casco Viejo. Från kajen till basilikan tar hela promenaden en dryg timme, och ingen annan promenad i Bilbao går genom så många av stadens lager.
Den fick titeln basilika av påven 1908, som ett erkännande av århundraden av pilgrimsfärder. Här inträffade 1942 de så kallade Sucesos de Begoña, ett attentat med handgranater när folk lämnade en carlistisk sammankomst, som utlöste en betydande intern kris inom själva Francoregimen.
En jugendpärla från 1902 med fasad av järn och mångfärgat glas, ritad av Severino Achúcarro, en av ingenjörerna bakom Ensanche, den rutnätsplanerade stadsdelen. Det är en järnvägsstation i drift, och väldigt många går förbi den utan att lyfta blicken för att se den.
Varför heter det Bilbao la Vieja om gamla stan ligger mitt emot?
Namnet syftar inte på kvarterets ålder som bebyggelse utan på gruvdriften som bedrevs i den här sluttningen sedan mycket länge. Den medeltida staden, med Siete Calles, ligger på motsatta stranden. Det är en mycket vanlig förväxling och ortnamnet lurar nästan alla.
Är kvarteret säkert?
Det är ett levande kvarter, med en mycket blandad befolkning och kontraster som det inte döljer. I åratal släpade det på problem med förslumning efter industriomvandlingen, och det förflutna är en del av dess nyare historia. I dag är den vanliga rutten – Marzanakajen, San Francisco, vägen upp till Begoña – välbesökt och helt normal, med de försiktighetsåtgärder som gäller i vilket stadsområde som helst.
Hur tar du dig upp till basilikan Begoña?
Det finns två sätt. Calzadas de Mallona, en trappa med mer än trehundra steg som börjar vid Plaza de Unamuno, vilket är den historiska vägen. Och den allmänna hissen med ingång från calle Esperanza, som klarar höjdskillnaden på mindre än en minut och är vanlig stadstrafik. Bäst är att åka upp med hissen och gå ner.
Vad är konstdistriktet?
Namnet på samlingen av gallerier, konstnärsateljéer, förlag och musikställen som flyttade in i de gamla hamnbottenvåningarna längs Marzanakajen när de blev tomma och billiga. Det var en spontan process, inte en planerad, och därför har den en annan karaktär än förnyelsen av Abandoibarra.
Hur lång tid tar hela promenaden?
En dryg timme från Marzanakajen till basilikan Begoña, med stopp för att titta på muralmålningarna och calle San Francisco. Lägger du till tid på uteserveringarna vid kajen eller en pintxosrunda blir det en plan för halva eftermiddagen. Det är den rutt i Bilbao som går genom flest olika lager av staden.
Är det värt det om jag bara har två dagar?
Ja, och det fungerar mycket bra som alternativ plan om det är dimma och ingen idé att åka upp till Artxanda. Det är den del av Bilbao som minst liknar vykortsbilden och den som bäst förklarar var pengarna som byggde allt det andra kom ifrån. Dessutom ligger det två minuter från Casco Viejo.
Praktisk information
VarVänstra stranden av rían, mitt emot Casco Viejo. Du går över via San Antón-bron.
Hitta hitTunnelbana till Casco Viejo och sedan över bron, 2 minuter.
TidsåtgångEn dryg timme från kajen till basilikan, med stopp.
Upp till BegoñaAllmän hiss från calle Esperanza, eller Calzadas de Mallona, mer än 300 trappsteg.
ÄtaUteserveringar längs bröstvärnet vid Marzana. En mindre turistisk pintxosrunda.
ObsDet är ett levande kvarter med kontraster, inte en museimiljö.
På kartan
🎧 Med Viavoy
Promenera i Bilbao och lyssna i din egen takt
Ladda ner Viavoy och promenera i Bilbao offline, när du vill.