Vid foten av Plaza de Españas halvcirkel, i skuggan, löper en rad nischer klädda med kakel: fyrtioåtta stycken, en för varje spansk provins, i alfabetisk ordning från Álava till Zaragoza. Var och en har en stor handmålad panel med en historisk scen från just den landsändan, en karta med dess byar och provinshuvudstadens vapen. Det är en av Spaniens största kakelsamlingar och platsen dit halva landet kommer för att fotograferas sittande i sin egen provins.
En encyklopedi över Spanien i keramik
Varje bänk är en komplett helhet: mittpanelen med en historisk scen – en strid, en grundläggning, en person, en lokal episod –, provinsens karta med dess kommuner och vapnen. Den valda scenen säger mycket om hur Spaniens historia berättades 1929, och att gå igenom dem i följd är en intressant övning i sig.
Kakelplattorna tillverkades nästan alla i Triana, på andra sidan floden, Sevillas krukmakarkvarter sedan romartiden. De stora verkstäderna i Triana arbetade i flera år med att klä torget bit för bit, och det här verket var den sista stora beställningen för en bransch som hade varit igång i sekler och som skulle börja dö ut kort därefter.
Spaniens provinser från den tiden finns där, i alfabetisk ordning, med en betydande frånvaro: Sevilla har ingen bänk. Förklaringen är enkel och ganska elegant: Sevilla var värden, hela scenen, så den behövde ingen egen vrå. Den finns överallt och ingenstans.
Ritualen att leta upp din egen
Det är förmodligen stadens sympatiskaste turisttradition, och den fungerar likadant för spanjorer och utlänningar: man går längs raden och läser namn tills man hittar sitt eget, tar bilden och skickar den till familjegruppen. Vid bänkarna för de folkrikaste provinserna är det kö på helgerna.
Titta, utöver din egen, på dem som har de märkligaste scenerna. Det finns mörka episoder, personer som ingen minns i dag och något enstaka historiskt ögonblick som är rätt diskutabelt: det var 1929, och urvalet gjordes av en kommitté med kriterier som var mycket av sin tid.
Och titta på keramiken på nära håll. Panelerna är handmålade på slät kakelplatta, tekniken som Niculoso Pisano införde i Triana i början av 1500-talet och som du kan se vid dess ursprung i Iglesia de Santa Ana. Fyra sekler skiljer det ena från det andra och tekniken är exakt densamma.
Missa inte
Fyrtioåtta nischer
Från Álava till Zaragoza, i alfabetisk ordning, var och en med historisk scen, karta och vapen.
Sevilla har ingen bänk
Det var värden och hela scenen. Det finns överallt och ingenstans.
Kakel från Triana
Den sista stora beställningen för en keramikbransch med sekellång historia på andra sidan floden.
Galleriets skugga
Den enda svala sträckan på torget om sommaren. Därför hamnar alla sittande här.
Så passar de in i ditt besök i Sevilla
Bänkarna finns på Plaza de España, i muren som löper längs halvcirkelns bas, och ses på samma promenad som kanalen och tornen. Att gå längs dem alla tar ungefär tjugo minuter.
Det är också den skuggiga delen av torget, vilket på sommaren slutar vara en detalj: medan resten av området steker mår man bra här, under galleriet och med ryggen mot kaklet. Det är ingen slump att folk sitter just där.
Om du kommer med barn är det här sträckan som fungerar bäst: att leta efter provinser, räkna vapen och hitta byar på kartorna håller uppmärksamheten uppe mycket bättre än någon arkitekturförklaring. Därefter avrundar båtarna på kanalen dagen.
Vanliga frågor
Var tillverkades så oerhört mycket kakel?
Nästan allt kom över floden från Triana, Sevillas gamla krukmakarkvarter. Där, vid Guadalquivir, har man i århundraden knådat lera och bränt keramik i ugnar som luktar eld och glasyr. De stora verkstäderna i Triana arbetade på ackord för att klä det här torget bit för bit, panel för panel. Så när du drar handen över en av de här bänkarna rör du vid hantverket hos hela generationer av keramiker från andra stranden. Triana är här, fast man inte ser det.
