Det är ett litet torg, nästan en sluten gård, och det rymmer mer historia per kvadratmeter än någon annan plats i staden. På ena sidan universitetets platereska fasad; mitt emot Escuelas Menores; i mitten statyn av Fray Luis de León; och på murarna röda inskriptioner som suttit där i århundraden. Hela den kastilianska guldålderns lärdom ryms i den här rektangeln.
Stenen från Villamayor
Allt som omger det här torget är byggt av samma material, och det förklarar varför Salamanca ser gyllene ut: stenen från Villamayor, en sandsten som bryts några kilometer bort och som har en avgörande egenhet. När den kommer ur stenbrottet är den mjuk och kan huggas nästan som trä.
Den mjukheten är det som gjorde platereskens detaljrikedom möjlig. Ingen stenhuggare hade kunnat arbeta fram en fasad som universitetets i granit med 1500-talets verktyg; i Villamayor-sten gick det, eftersom stenen ger efter.
Och sedan hårdnar den. I kontakt med luften oxiderar järnet i den och bildar en ytskorpa som skyddar den och ger den den gyllene tonen, som blir starkare i solen och skiftar under dagens lopp. Alltså: mjuk att arbeta i, hård för att hålla.
Fray Luis och vítores
Statyn i mitten föreställer Fray Luis de León, professor vid det här lärosätet, som satt fängslad i nästan fem år av inkvisitionen för att ha översatt Höga visan till kastilianska och som sedan fick tillbaka sin lärostol. Han blickar mot universitetets fasad, med ryggen mot Escuelas Menores.
På murarna finns inskriptioner målade i rött med ordet ”Víctor” och några initialer. Det är vítores, och de firade att en student nådde doktorsgraden. De målades med tjurblod blandat med olja, och doktoranden måste själv bekosta tjuren, festen och pigmentet.
Den detaljen säger en hel del om tidens universitet: att doktorera var dyrt och många hade inte råd, trots att de hade förtjänsterna. De vítores som fortfarande syns över hela gamla stan är i grunden en förteckning över dem som faktiskt kunde betala.
Missa inte
Mjuk att hugga, hård sedan
Villamayor-stenen är mjuk när den bryts och hårdnar i kontakt med luften. Det är därför plateresken blev möjlig.
Det gyllene är rost
Järnet i stenen oxiderar i luften och bildar en skorpa som skyddar den och ger den den färg som skiftar med solen.
Vítores i tjurblod
De röda inskriptionerna firade doktorsgrader. Doktoranden betalade tjuren, festen och pigmentet.
Fray Luis blickar mot fasaden
Statyn i mitten föreställer professorn som inkvisitionen fängslade i nästan fem år och som återvände till sin lärostol.
Så passar det in i ditt besök i Salamanca
Det ligger tre minuter från Rúa Mayor och Casa de las Conchas, och är centrum för universitetskvarteren. Härifrån går man in i universitetet och Escuelas Menores, och ett stenkast bort ligger Palacio de Anaya och de båda katedralerna.
Själva torget är gratis och öppet, och det är här man letar efter grodan på fasaden. Det är värt att sitta ner en stund: det är en plats med mycket lite biltrafik och med en särskild akustik, eftersom området är så slutet.
Rätt tid är förmiddagen eller sent på eftermiddagen, när det låga ljuset framhäver fasadernas relief. Mitt på dagen plattas stenen ut och en stor del av det huggna går inte längre att läsa.
Vanliga frågor
Hur kan man hugga med så mycket detaljer i en så mjuk sten?
Det är Salamancas hemlighet. Stenen kommer från stenbrotten i Villamayor, alldeles intill, och när den nyss har brutits är den len och fuktig, nästan som tvål: stenhuggaren arbetar den med en kniv och får fram omöjliga spetsar. Men när den blir kvar i luften torkar och hårdnar den lite i taget, tills den är fast som en klippa. Därför kunde våra stenhuggare unna sig den filigranen: de högg i färskt och visste att tiden skulle göra den till riktig sten.
