Efter så mycket sten, huggen in i varje centimeter, är den här byggnaden förbryllande: den är slät. En nyklassicistisk fasad med en portik av gigantiska joniska kolonner, utan en enda grotesk eller medaljong, placerad mitt emot Nya katedralen. Det är vad som återstår av Colegio Mayor de San Bartolomé, grundat 1401, det äldsta av Spaniens universitetskollegier, de så kallade colegios mayores.
Colegios mayores och den makt de hade
Ett colegio mayor var inte ett studenthem i dagens mening: det var en institution med egna inkomster, egna stadgar och självstyre, som valde ut ett mycket litet antal stipendiater och gav dem husrum, kost och ett kontaktnät för hela livet.
Under århundraden kom biskopar, domare vid de kungliga domstolarna och höga ämbetsmän i den kastilianska förvaltningen ur de här kollegierna. Att vara colegial vid San Bartolomé var detsamma som att ha framtiden tryggad, och konkurrensen om platserna var hård.
Den ursprungliga medeltida byggnaden ersattes helt på 1700-talet, när den nyklassicistiska smaken hade trängt undan barocken. Därför liknar det här palatset ingenting av det som finns runt omkring: det kommer från en annan tid och en annan tankevärld, och den skillnaden är det som gör det intressant i helheten.
En portik som syns från hela torget
Fasaden löstes med en bred trappa och en portik med fyra joniska kolonner i kolossalordning, som sträcker sig över båda våningarna. Det är ett klassiskt tempels språk tillämpat på en civil byggnad, och 1760 var det det yppersta uttrycket för modernitet och förnuft gentemot den överlastade barocken.
Inne på gården finns en monumental trappa av sten och ett smidesräcke som är värt att se. Byggnaden rymmer i dag Filologiska fakulteten vid Universidad de Salamanca, så det är en lokal som används och inte ett monument att besöka i vanlig mening.
Intill ligger Hospedería de Anaya, med sin gård och sina stall, och kyrkan San Sebastián. Byggnadsgruppen avgränsar Plaza de Anaya i söder, ett av de trevligaste ställena i gamla stan, med träd och bänkar mitt emot Nya katedralen.
Missa inte
Slät i en huggen stad
Ren nyklassicism mitt emot Nya katedralen: 1760 var den nakenheten det yppersta uttrycket för modernitet gentemot barocken.
Det äldsta colegio mayor
San Bartolomé, grundat 1401. Under århundraden kom biskopar och höga ämbetsmän i den kastilianska förvaltningen därifrån.
Kolonner i kolossalordning
De fyra joniska kolonnerna i portiken sträcker sig över båda våningarna. Ett klassiskt tempels språk tillämpat på en civil byggnad.
I dag en fakultet
Här finns Filologi, så det är en lokal som används. Gården är tillgänglig under föreläsningstid, diskret.
Så passar det in i ditt besök i Salamanca
Det ligger vid Plaza de Anaya, mellan Patio de Escuelas och Nya katedralen, två minuter från vardera. Det är ett givet stopp på varje runda genom universitets- och katedralkvarteren.
Som inomhusbesök är det begränsat, eftersom det är en fakultet i full drift: du kan gå in i entrén och på gården under föreläsningstid, diskret. Det som alltid lönar sig är fasaden utanför och torget.
På torget står en byst av Unamuno, som var rektor vid det här universitetet, och det är ett av de bästa ställena i gamla stan att sitta ner på. Sent på eftermiddagen, med katedralens fasad mitt emot upplyst av det låga ljuset, är det förmodligen det trevligaste stället i Salamanca.
Vanliga frågor
Fanns det fler så mäktiga kollegier som det här?
Fyra sammanlagt, de så kallade Colegios Mayores, och de var en riktig maktfaktor. Det här, San Bartolomé, var det första, och sedan kom Cuenca, Oviedo och Fonseca. Med tiden blev de en sorts slutna klaner som delade de bästa posterna i kyrkan och staten mellan sig, tills kung Karl den tredje, redan på sjuttonhundratalet, tröttnade och reformerade dem i grunden. De föddes för att främja begåvning och blev till slut en privilegieklubb.
Lämnade jordbävningen i Lissabon fler ärr i Salamanca?
Ja, verkligen. Den där skakningen 1755 nådde med kraft ända hit och fick tornet på Nya katedralen att spricka. Sedan dess finns en underbar sed: varje år klättrar en salamancabo med öknamnet ”Mariquelo” upp till tornets topp medan han spelar på sin tamboril, för att tacka för att tornet den dagen inte föll samman. Ett löfte som upprepas generation efter generation. Lägg märke till hur en katastrof till slut blev till fest och tacksamhet.
