Gömd mellan byggnaderna i El Raval, liten, av mörk sten och med rundade former, står den äldsta kyrkan som fortfarande står kvar i Barcelona. Sant Pau del Camp betyder ”Sankt Paulus på fältet”, och namnet säger allt: när den byggdes var det här odlingar utanför murarna. Klostret är belagt redan år 911. Inne finns en pytteliten korsgång med mångpassbågar som är en av de märkligaste och vackraste sakerna i den katalanska romanska konsten, och den ligger fem minuter från La Rambla.
Tusen år av landsbygd inne i staden
Beviset för dess ålder finns inuti: gravstenen över Guifré Borrell, greve av Barcelona och son till Guifré el Pilós, den nästan legendariske greven från vilken den katalanska dynastin tar sin början. Guifré Borrell dog omkring år 911, och hans gravskrift är ett av de äldsta skrivna dokument som bevaras i staden.
Det första klostret jämnades troligen med marken 985, när Almanzor drog ner från Córdoba och brände Barcelona. Kyrkan som du ser i dag är en rekonstruktion från 1100-talet, romansk som den står i läroboken: grekiskt kors som grundplan, ett åttkantigt korsmittstorn och en portal med kapitäl huggna med djur, blad och figurer.
Och det förblev landsbygd länge. El Raval bebyggdes inte förrän stadsmuren från 1300-talet byggdes, och under århundraden var det området för odlingar, sjukhus och kloster: allt som staden inte ville ha innanför muren. Kyrkan stod stilla medan det växte upp först industri och sedan Europas tätaste kvarter runt omkring.
Korsgången med mångpassbågar
Den är pytteliten, knappt några meter på varje sida, och har en egenhet som syns direkt: bågarna är inte rundbågar utan mångpassbågar, uthuggna i flikar, med en obestridligt andalusisk prägel. I den katalanska romanska konsten är det en anmärkningsvärd raritet, och den mest accepterade förklaringen är kontakten med al-Andalus konst genom hantverkare och förlagor som cirkulerade på Iberiska halvön.
Titta också på den yttre portalen: ett par marmorkapitäl är inte romanska utan mycket äldre, återanvända från en västgotisk eller senromersk byggnad. Det är samma sed som du ser i den romerska muren vid Plaça Nova: att bygga med det som fanns till hands.
På korsgångens kapitäl finns ett helt bestiarium, nött av tusen år av väder och vind: fåglar vända mot varandra, fyrfotadjur, schematiska människofigurer. Det lönar sig att gå riktigt nära, för slitaget har suddat ut detaljerna och de går bara att läsa på kort avstånd.
Missa inte
Gravstenen från år 911
Guifré Borrell, son till Guifré el Pilós. Ett av de äldsta skrivna dokumenten i Barcelona.
Korsgången med mångpassbågar
Bågar uthuggna i flikar, med eko av al-Andalus. En raritet i hela den katalanska romanska konsten.
De återanvända kapitälen
Två marmorkapitäl på portalen är äldre än den romanska stilen: västgotiska eller senromerska.
Fältet som försvann
Det kallades ”del Camp” för att det var det. I dag ligger det i Europas tätaste kvarter.
Så passar det in i ditt besök i Barcelona
Den ligger i södra utkanten av El Raval, tio minuter från MACBA om du går nerför Rambla del Raval – där Boteros tjocka bronskatt står – och fem minuter från Paral·lel och Drassanes.
Besöket är kort, tjugo minuter med korsgången, och inträdet kostar mycket lite. Öppettiderna är begränsade och med stängt mitt på dagen, så det är bra att kontrollera dem: det är en kyrka där gudstjänster hålls, inte ett museum, och det är också en del av charmen.
Kontrasten mot resten av promenaden genom El Raval är hela poängen: du går från MACBA:s samtidskonst till secondhandbutikerna, från Boteros katt till en tusenårig kyrka, på mindre än en kilometer. Inget annat kvarter i Barcelona gör den resan på så liten yta.
Vanliga frågor
Hur vet man att det är så gammalt, från år 911?
Genom en gravsten som förvaras inuti. Det är graven efter greve Guifré Borrell, son till ingen mindre än Guifré el Pilós, ”Wilfred den håriga”, den nästan legendariske greven av Barcelona. Guifré Borrell dog omkring år 911, och hans gravskrift, huggen i sten, är en av de äldsta som bevarats i staden. Det inristade namnet är det som förankrar klostret vid ett så otroligt avlägset datum. Du har framför dig sten på mer än tusen år, av äkta vara.
De där valven i korsgången har en alldeles egendomlig form, eller hur?
Vilket bra öga! De där vågiga bågarna, utskurna i flikar, har en nästan arabisk prägel, ett eko av Al-Andalus som du sällan hittar i den katalanska romanska stilen. Och det finns mer: om du tittar på entréportalen är ett par kapitäl av marmor inte romanska, de är mycket äldre, återanvända från en tidigare västgotisk byggnad. Alltså återvann man stenar från sekler tidigare för att resa den här kyrkan. Rent collage av tusen år.
Och varför var man tvungen att bygga upp den igen?
För att den mest sannolikt jämnades med marken. År 985 drog den fruktade Almanzor ner från Córdoba och brände hela Barcelona, utan nåd; det där första klostret i utkanten hade alla odds för att falla offer för det plundringståget. Det du ser i dag, kyrkan av mörk sten, restes därefter, redan på 1100-talet, på minnet av det som förstörts. Därför är den så sträng och massiv: den föddes i en tid då ett tempel också måste stå emot vad som än kom.
