På en lugn gata i Gràcia, mellan vanliga fasader och balkonger med tvätt på tork, dyker det plötsligt upp en explosion av gröna och vita kakelplattor med gula blommor. Det är Casa Vicens, Antoni Gaudís första betydande verk, byggt mellan 1883 och 1885 när han var drygt trettio år och ingen visste vem han var. Det var privatbostad i mer än etthundratrettio år: förrän 2017 gick det inte att komma in. Det är världsarv och är fortfarande det Gaudíhus som minst folk besöker.
Ett uppdrag från en kakeltillverkare
Beställaren var Manuel Vicens, en börsmäklare med anknytning till keramikbranschen, som ville ha ett sommarhus. Att byggherren hade koppling till kakel förklarar en stor del av resultatet: Gaudí klädde byggnaden i glaserad keramik, i grönt, vitt och gult, och komponerade schackrutor och vågräta band med total frihet.
Kakelplattorna med gul blomma återger sammetstagetes, en växt som verkligen växte på den här tomten innan huset byggdes. Och staketet vid ingången, smitt i järn, kopierar bladen på dvärgpalmen, den vilda palmen på de här markerna. Gaudí dekorerade inte med generiska motiv: han kopierade det som fanns på tomten.
När han reste huset var Gràcia inte ens en del av Barcelona: det var en självständig kommun som inte införlivades förrän 1897. Det här var, bokstavligen, ett lantställe i utkanten, och därav känslan av en villa med små torn.
Gaudí som ännu inte var Gaudí
Här finns inga omöjliga kurvor och inga kedjekurvekonstruktioner: huset är ortogonalt, med en ganska konventionell planlösning, och dess radikalitet ligger i ytan. Det är den orientaliserande Gaudí, påverkad av mudéjar, det islamiska och det japanska, ett språk som han senare skulle överge. Att se det är att förstå var resten kom ifrån.
Interiören är det som överraskar mest, eftersom den inte har något att göra med fasadens återhållsamhet. Matsalen, med väggar med växtmotiv och ett kassettak med målade körsbärsblad, och framför allt rökrummet, med ett muqarnasvalv i polykromt gips som leder tankarna direkt till Alhambra, är från en annan planet.
Huset växte med åren: 1925, när Gaudí inte längre var med, byggde arkitekten Joan Baptista Serra de Martínez ut det på ena sidan och respekterade stilen så noggrant att skarven knappt syns. En stor del av det som i dag ser ut som Gaudís verk kommer i själva verket från den utbyggnaden.
Missa inte
Sammetstagetesarna
Kaklet kopierar en blomma som växte på just den här tomten innan huset byggdes.
Dvärgpalmsstaketet
Smidesjärn som imiterar bladen på den vilda dvärgpalmen på markerna i Gràcia.
Rökrummet
Muqarnasvalv i polykromt gips. Alhambra inuti ett sommarhus från 1885.
Gaudíhuset utan kö
Stängt för allmänheten till 2017. Billigare, lugnare och det enda som förklarar hans ursprung.
Så passar den in i ditt besök i Barcelona
Det ligger i Gràcia, fem minuter från Mercat de la Llibertat och kvarterets centrum, och femton minuter till fots från La Pedrera nedför Carrer Gran de Gràcia. Det är den perfekta ursäkten för att ta sig upp till Gràcia, vilket nästan ingen besökare gör.
Det är med god marginal det Gaudíhus som har kortast kö. Du kan nästan alltid boka samma dag, inträdet är billigare än till Casa Batlló eller La Pedrera, och besöket tar en dryg timme inklusive takterrassen, som har sin egen keramiköverraskning och utsikt över kvarteret.
Kombinera det med en promenad över Gràcias torg – Plaça de la Vila, Plaça del Sol, Plaça de la Virreina – och ett stopp på Carrer de Verdi. Det är kvarteret med mest gatuliv i Barcelona och du behöver inte betala något för att njuta av det.
Vanliga frågor
Vem beställde det här huset av Gaudí?
Han hette Manuel Vicens, och med hans efternamn döpte vi huset. Det märkliga är att det var en privatbostad i mer än hundratrettio år; ingen av oss kunde sätta sin fot i det förrän det 2017 äntligen öppnade som museum. Föreställ dig hela generationer av grannar som varje dag gick förbi den här juvelen utan att någonsin kunna ta sig förbi grindverket. Själv, den dag jag besökte det inifrån för första gången, kunde jag knappt tro det.
Och det där järnet vid entrén?
Gå fram till det smidda staketet: det är blad av dvärgpalm, den där lilla palmen som växte på de här markerna i Gràcia. Gaudí kopierade dess solfjädrar och göt dem i järn, kurva för kurva, tills en enkel vild buske blev ett av modernismens mest berömda staket. Jag älskar att föreställa mig honom hukande bland växterna på tomten, medan han bestämmer vilken som förtjänade att bli evig i metall.
Var det alltid så stort?
Nej. Huset du ser växte med åren: 1925, redan utan Gaudí, byggde arkitekten Joan Baptista Serra ut det på ena sidan och respekterade dess stil så mycket att sömmen knappt syns. Därför ser det i dag större ut än vad Gaudí hann lämna färdigt. När du tittar på det i sin helhet, prova att leka och gissa var den ursprungliga Gaudí slutar och var handen som kom efteråt börjar. Det är inte alls lätt.
