Hundrafyrtiofyra år av bygge, och det fortsätter. Sagrada Família är världens mest berömda ofullbordade kyrka, verket som Antoni Gaudí ägnade fyrtiotre år, de sista av dem boende inne i verkstaden som en munk. När man förebrådde honom för långsamheten svarade han att hans uppdragsgivare inte hade bråttom. I dag är den världsarv, tar emot miljontals besökare och finansieras fortfarande precis som 1882: med donationer och med det som de som går in betalar.
Ett uppdrag som inte var hans
Originalritningen undertecknades 1882 av Francisco de Paula del Villar, och det var en helt konventionell nygotisk kyrka. Villar kom i konflikt med initiativtagarna om materialfrågor och avgick året efter. Uppdraget föll då på en trettioettårig arkitekt, praktiskt taget okänd, som gjorde om det helt: Gaudí.
Det han gjorde saknar motstycke. Han ersatte de gotiska strävbågarna med lutande pelare som grenar sig som träd, beräknade med hjälp av modeller av snören och vikter som hängdes upp och ner – den berömda funikulärmodellen – så att konstruktionen bara skulle arbeta under tryck. Det är geometri med regelytor tillämpad på en kyrka, och något liknande hade aldrig funnits.
Han föreslog arton torn: tolv för apostlarna, fyra för evangelisterna, ett för Jungfru Maria och det mittersta för Jesus, planerat till 172,5 meter. Den höjden är inte godtycklig: Gaudí fastställde den till strax under berget Montjuïc, eftersom han ansåg att människans verk inte borde överträffa Guds.
Tre fasader och en spårvagn
Födelsefasaden, i öster, är den enda som Gaudí lämnade nästan färdig, och det är den du ska titta på i lugn och ro: varje centimeter är huggen med växter, djur, herdar och musicerande änglar. Det är en julkrubba av sten stor som en byggnad, och många av figurerna formades efter verkliga människor och djur från kvarteret.
Passionsfasaden, i väster, högg Josep Maria Subirachs från 1987 i en kantig och avskalad stil som fortfarande splittrar åsikterna. Att jämföra dem är halva besöket: de är två motsatta sätt att förstå vad det innebär att fortsätta någon annans verk.
Och den 7 juni 1926 gick Gaudí från bygget på väg till mässan och blev påkörd av en spårvagn på Gran Via. Han var så illa klädd och såg så fattig ut att ingen kände igen honom eller ville hjälpa honom: man tog honom för en tiggare och körde honom till sjukhuset för de fattiga. Han dog tre dagar senare. Han ligger begravd i kryptan, under kyrkan.
Missa inte
Födelsefasaden
Den enda som Gaudí lämnade nästan färdig. En julkrubba av sten med figurer formade efter verkliga grannar.
Pelarna som grenar sig
En konstruktionsskog beräknad med modeller av snören och vikter som hängdes upp och ner.
172,5 meter och inte en mer
Jesu torn stannar under Montjuïc: för Gaudí skulle det mänskliga inte överträffa det gudomliga.
Glasfönster efter temperatur
Kalla i öster, varma i väster. Interiören förändras helt beroende på vilken tid du går in.
Så passar den in i ditt besök i Barcelona
Den ligger i Eixample, den rutnätsplanerade stadsdelen, tjugo minuters promenad från La Pedrera uppför Carrer de Provença, eller två tunnelbanestationer. Vägen mellan dem korsar Cerdàs rutnät och passerar Casa de les Punxes och resten av det modernistiska Eixample.
Boka verkligen i förväg: veckor, inte dagar. Det är Spaniens mest besökta monument och biljetterna med tidslucka tar slut. Den vanliga biljetten ger tillgång till interiören; tornen betalar du för separat och tar dig upp till med hiss, för att sedan gå ner till fots i en mycket trång spiraltrappa som inte passar alla.
Interiören överraskar nästan alla som går in mer än exteriören. Glasfönstren är ordnade efter färgtemperatur – kalla i öster, varma i väster – så att ljuset förändras radikalt med timmen: blått och grönt på morgonen, orange och rött på eftermiddagen. Om du kan välja tidslucka är den sena eftermiddagen den mest spektakulära.
Vanliga frågor
Var det Gaudí som började med den?
Nej, och få vet det: den första arkitekten var Francisco de Paula del Villar, som 1882 drog igång den som en synnerligen konventionell nygotisk kyrka. Snart därefter kom han i konflikt med initiativtagarna och avgick, och 1883 hamnade uppdraget hos en Gaudí på bara trettioett år. Han kastade nästan allt överbord och föreställde sig hela templet på nytt, från grunden, tills det blev det du ser. Så det som började som ännu en kyrka förvandlades, tack vare ett byte, till stadens mest extraordinära verk.
Varför tar det egentligen så lång tid att bli klar?
Bortom skämten finns det mycket konkreta skäl. Sagrada Família är ett sonofferstempel, vilket betyder att det reses enbart med donationer och i dag med det som de som besöker det bidrar med: det har aldrig fått offentliga pengar, och utan medel blir det inget bygge. Och därtill gick 1936, under inbördeskriget, några mordbrännare in i Gaudís verkstad och förstörde hans modeller och hans ursprungliga ritningar. Att återskapa hans idé utifrån de trasiga bitarna tog år. Det är inte långsamhet: det är nästan ett under att det står kvar.
Blir den någonsin klar?
Den kommer allt närmare, även om det är svårt att tro efter så lång tid. Det stora centrala tornet, Jesus torn, fullbordades 2026, just hundraårsdagen av Gaudís död: för första gången i historien ser man templet nästan helt och hållet peka mot himlen. Detaljer återstår, trappor, Gloriafasaden ... men skelettet i hans dröm är nu komplett. Tänk på att den som började det här inte väntade sig att få se det, och vi får det. Vilken tur vi har.
