Mitt på Diagonal står en smal och oerhört hög fasad huggen som elfenben: höga fönster med mittpelare, gargoyler, änglar, odjur och vapensköldar som täcker varje tum av stenen. Den ser ut som ett gotiskt palats från norra Europa som flyttats till Barcelona, och det var precis meningen. Josep Puig i Cadafalch signerade det omkring 1906, i samma stund som Gaudí byggde La Pedrera fem minuter härifrån. Två motsatta sätt att vara modern, samtidigt och på samma aveny.
Puig i Cadafalch, eller det förflutna som avantgarde
Där Gaudí uppfann former som inte fanns i något repertoar gjorde Puig i Cadafalch tvärtom: han återupptog den katalanska profana gotiken, ögonblicket då Katalonien var en medelhavsmakt, och drev den till dekorativt vansinne. Hans modernisme är en kulturell operation och också en politisk, ett sätt att säga att den här staden hade ett eget ärorikt förflutet.
Han var inte bara arkitekt. Han var en seriös arkeolog – han ledde utgrävningarna i Empúries, den grekiska och romerska staden på Costa Brava –, konsthistoriker, författare till standardverket om katalansk romansk arkitektur, och politiker: han kom att vara ordförande för Mancomunitat de Catalunya, ett samarbetsorgan mellan de katalanska provinserna, mellan 1917 och 1924.
Skulpturerna på fasaden är av Eusebi Arnau, den store skulptören inom katalansk modernisme, vars hand du känner igen över halva Eixample, den rutnätsplanerade stadsdelen: mycket av dekorationen på Casa Lleó Morera, Casa Amatller och Palau de la Música är hans. Här högg han ett helt bestiarium, med Sankt Göran och draken inräknade.
Två fasader för två samhällsklasser
Byggnaden har två mycket olika ansikten och skälet är rent urbant klasstänkande. Den som vetter mot Diagonal, ståtlig och skulpterad, var baronens palats: där gick familjen in. Den mot Carrer del Rosselló, mycket sobrare och med burspråk, hörde till hyreslägenheterna. Samma hus byter budskap beroende på vilken gata det vänder sig mot.
Lägg märke till det sammanhängande burspråket på herrvåningen, med sina fönster med mittpelare och sitt genombrutna galleri: det är det mest direkta gotiska citatet. Och till konsolerna och gargoylerna, där Arnau gömde figurer med en hel del humor, bland dem hänvisningar till yrken och till det moderna livet som smög sig in i ett medeltida språk.
Interiören har glasmålningar, keramik och kassettak av anmärkningsvärd kvalitet, och entréhallen med trappan hör till de bästa i Eixample. I dag är byggnaden säte för en institution, så om den är öppen för allmänheten beror på programmet.
Missa inte
Eusebi Arnaus bestiarium
Sankt Göran, drakar och figurer med humor, huggna av skulptören som signerade halva Eixample.
Två fasader, två klasser
Skulpterat palats mot Diagonal, sobra hyreslägenheter mot Rosselló. Samma byggnad.
Arkitekten som var arkeolog
Puig i Cadafalch grävde ut Empúries och var ordförande för Mancomunitat. Arkitekturen var bara ett av hans liv.
Casa de les Punxes hundra meter bort
Också hans, med koniska tegeltorn. De två tillsammans förklarar hela hans idé.
Så passar det in i ditt besök i Barcelona
Det ligger vid Diagonal, mindre än hundra meter från Casa de les Punxes, Puig i Cadafalchs andra stora byggnad i området, med sina koniska tegeltorn. Tillsammans är de det bästa argumentet för att ägna en timme åt den modernisme som inte är Gaudís.
Tio minuters promenad bort ligger La Pedrera, nerför Passeig de Gràcia, och ytterligare tio Palau Macaya, av samma arkitekt, på väg mot Passeig de Sant Joan. Den triangeln går att gå på en halvtimme och täcker nästan hela hans repertoar.
Tillträdet till interiören är inte garanterat: det beror på om det pågår en utställning eller någon öppen aktivitet. Även om du inte kan gå in motiverar fasaden stoppet, och det är klokt att se den från trottoaren mittemot för att få med den hel: den är så smal och så hög att den inte syns på nära håll.
Vanliga frågor
Vem högg all den där stenen?
Ett namn som du hört över halva Eixample utan att veta det: Eusebi Arnau, modernismens store skulptör. Hans är de här gotiska figurerna på fasaden, men också en stor del av skulpturerna på Casa Lleó Morera och Casa Amatller som du har lämnat bakom dig, och på Palau de la Música. Han var skulptören som alla arkitekter ringde när de ville att stenen skulle berätta historier. Titta noga och du känner igen hans smak för det lilla, för ansikten med karaktär, för den dolda humorn.
Var Puig i Cadafalch bara arkitekt?
Inte alls, han var en brunn av kunskap. Förutom att rita hus var han arkeolog, och en seriös sådan: han ledde utgrävningarna i Empúries, den forntida grekiska och romerska staden på Costa Brava, och förde fram en hel bit av Kataloniens historia i ljuset. Han var också en av de stora forskarna i romansk konst. Därför blickar hans byggnader så mycket mot det förflutna: han imiterade inte stilar på hörsägen, han kände dem inifrån, sten för sten. En arkitekt som var på en gång halv historiker och halv tidens detektiv.
