Det är Europas mest berömda stadsstrand och en av de yngsta: som den ser ut i dag, med sin gyllene sand och sin strandpromenad, fanns den inte före 1992. Fram till dess var det här en remsa av fabriker, järnvägsspår, chiringuitos (strandbarer) som stod ända ut vid vattenbrynet och, i årtionden, en kåkstad. Barceloneta är det fysiska beviset på det mest omvälvande beslut som Barcelona har fattat under det senaste seklet: att sluta leva med ryggen mot havet.
Somorrostro och det som fanns här förut
Precis här, på sanden, bredde Somorrostro ut sig, en enorm kåkstad av skjul där tusentals människor kom att bo trångt, de flesta familjer som kommit från södra Spanien på jakt efter arbete. Där fanns varken rinnande vatten eller avlopp, och översvämningar och stormar slog regelbundet sönder det.
I ett av de skjulen föddes 1913 Carmen Amaya, troligen den viktigaste bailaoran, flamencodansaren, i flamencons historia. I dag finns en fontän tillägnad henne i kvarteret, och namnet Somorrostro finns på plaketter och i kvarterets minne, men av kåkstaden återstår ingenting: den revs slutgiltigt 1966.
Resten av kusten upptogs av fabriker, magasin och en järnvägslinje som löpte tätt intill vattnet. Att ta sig ner till havet från staden var i praktiken omöjligt, utom genom Barcelonetas chiringuitos, kända för sin friterade fisk och även de rivna i ombyggnaden.
Stranden som byggdes till 1992
Den olympiska ombyggnaden rev den industriella barriären, grävde ner spåren, öppnade strandpromenaden och skapade de fyra och en halv kilometer strand som staden har i dag. Sanden hämtades till stor del utifrån, och vågbrytarna som sticker ut i vattnet byggdes för att hålla kvar den.
Det är ingen definitiv lösning: varje kraftig vinterstorm tar med sig en del av sanden och kommunen fyller på den igen. Det är en konstgjort underhållen strand, som nästan alla stadsstränder vid Medelhavet, och det underhållet är en årlig kostnad som inte syns på något vykort.
Mitt emot stranden står L'Estel Ferit, ”den sårade stjärnan”, Rebecca Horns skulptur: fyra kuber av järn och glas, staplade och något förskjutna, rest 1992 som en hyllning till chiringuitos och till det Barceloneta som försvann i ombyggnaden. Staden hyllade själv det den just hade rivit.
Missa inte
Somorrostro
Tusentals människor bodde i skjul på den här sanden fram till 1966. Där föddes Carmen Amaya.
Utifrån fraktad sand och vågbrytare
Stranden byggdes till 1992 och underhålls varje år: stormarna tar med sig en del av sanden.
L'Estel Ferit
Rebecca Horns kuber hyllar de chiringuitos som samma ombyggnad just hade rivit.
Stränderna i norr
Nova Icària, Bogatell och Mar Bella ligger tio minuter bort och har hälften så mycket folk.
Så passar det in i ditt besök i Barcelona
Den ligger i slutet av Barcelonetas rutnät, fem minuter från Mercat och Plaça de la Barceloneta, och femton från Port Vell längs promenaden.
Ett allvarligt praktiskt råd: det är stadens mest besökta strand och också den där ficktjuvarna är flest. Lämna ingenting obevakat medan du badar, och var misstänksam mot den som närmar sig dig för att sälja något. Stränderna längre norrut – Nova Icària, Bogatell, Mar Bella – är mycket lugnare och ligger tio minuter bort.
Och en anmärkning om kvarteret: turisttrycket på Barceloneta har varit enormt och har tvingat bort en stor del av invånarna. Du kommer att se banderoller på balkongerna. Konflikten är verklig, och att uppföra sig här som i ett kvarter där människor bor – och inte som på ett resort – kostar ingenting och betyder ganska mycket.
Vanliga frågor
Är sanden på den här stranden äkta?
Bra fråga, för den är till stor del inforslad. När man gjorde om kusten fanns knappt någon sand, så man fraktade den utifrån och byggde de där vågbrytarna som du ser sticka ut i vattnet för att havet inte skulle ta den. Ändå äter varje kraftigt vinterovader upp en bra bit, och då kommer maskinerna och fyller på. Alltså måste den här stranden, förutom att den är ung, vårdas och fyllas på som man vårdar en trädgård. Havet vill alltid ta tillbaka sitt.
Vad fanns precis här före stranden?
Ett av Barcelonas mest otroliga och mest bortglömda hörn: Somorrostro, en väldig kåkstad intill sanden, där tusentals mycket fattiga människor kom att leva hopträngda. Där, i ett skjul, föddes ingen mindre än Carmen Amaya, tidernas störste flamencodansare. Somorrostro revs på sextiotalet och i dag finns inte ett spår kvar, men en sträcka av strandpromenaden bär dess namn så att vi inte helt ska glömma det.
