Sevillaborna kallar den ”la Magefesa”, efter ett märke av tryckkokare, och man måste erkänna att öknamnet har sin grund: den cylinderformade massan, krönt av en tillplattad kupol, liknar ingenting av det som finns runt omkring. Men framför den finns en klassisk fasad av ljus sten kvar, den från det gamla Maestranza de Artillería, som klarade sig från rivning. Resultatet är märkligt och det fungerar: Sevillas stora operahus, invigt 1991, med floden på ena sidan och tjurfäktningsarenan på den andra.
Operahistoriens mest besjungna stad
Man har räknat till mer än hundra operor som utspelar sig i Sevilla, och listan omfattar en god del av den centrala repertoaren: Mozarts Figaros bröllop och Don Giovanni, Rossinis Barberaren i Sevilla, Verdis Ödets makt, Beethovens Fidelio – som utspelar sig i ett fängelse nära staden – och förstås Bizets Carmen.
Det slående är att nästan ingen av de tonsättarna någonsin satte sin fot i staden. De föreställde sig den från Paris, Wien eller Milano utifrån reseböcker och klichéer: sol, fönstergaller, svartsjuka och knivar. Sevilla har i två sekel varit en europeisk mental kuliss, och den här teatern är på sätt och vis det lokala svaret på den fantasin.
Salongen uppfördes till världsutställningen 1992, inom den väldiga byggplan som förvandlade staden: tunnelbanan, de nya broarna, stationen Santa Justa och återvinnandet av hela den här flodstranden. Maestranza öppnade ett år före Expo och är sedan dess hemmascen för Real Orquesta Sinfónica de Sevilla.
Vad du ser inuti
Salongen har hästskoformad plan, den klassiska utformningen hos de italienska operahusen, med parkett, loger och trappstegsformade läktare. Även om exteriören är samtida är logiken härinne den gamla vanliga: ingen har hittat något bättre för att rösten ska nå fram utan förstärkning.
Det som överraskar mest vid ett besök är scenmaskineriet: scenhuset, mycket högre än salongen, och orkesterdiket, som höjs eller sänks beroende på verket. I en opera sker halva arbetet i en volym som publiken aldrig ser.
Och så är det utsidan. Det är ett av väldigt få operahus i världen som ligger bokstavligen vid stranden av en segelbar flod och mitt emot en tjurfäktningsarena från för tre sekel sedan. Kombinationen av flodbalkong, albero (arenans sand) och opera finns ingen annanstans.
Missa inte
Fasaden som överlevde
Den ljusa stenen från det gamla Maestranza de Artillería, bevarad framför den moderna volymen.
Salongen i hästskoform
Italiensk operaplan: det enda kända sättet att sprida en röst utan mikrofon.
Över hundra sevillanska operor
Carmen, Figaro, Don Giovanni, Barberaren, Fidelio. Nästan ingen tonsättare satte sin fot i staden.
Det lokala öknamnet
”La Magefesa”, för likheten med en tryckkokare. I Sevilla är ett öknamn ett sätt att visa tillgivenhet.
Så passar den in i ditt besök i Sevilla
Den ligger vid Paseo Alcalde Marqués del Contadero, mellan Torre del Oro och Plaza de Toros de la Real Maestranza, alla tre på mindre än tre minuters promenad från varandra.
Insidan besöks inte fritt: man går in med biljett till en föreställning eller på enstaka guidade visningar som teatern planerar efter säsong. Om du reser med flexibla datum är det värt att titta på programmet, eftersom priserna för opera och konserter här är en hel del rimligare än i andra europeiska huvudstäder.
Även om du inte går in är baksidan som vetter mot floden ett bra stopp på promenaden: esplanaden mellan teatern och vattnet är ett av de bästa ställena för att se solnedgången över Triana, med Puente de Isabel II till höger.
Vanliga frågor
Hur många operor utspelar sig här?
Man har räknat mer än hundra, från de som alla känner till ända till rariteter som Beethovens Fidelio, som utspelar sig i ett fängelse nära Sevilla. Och det mest märkliga är att nästan ingen av de kompositörerna någonsin satte sin fot i staden: de föreställde sig den från Paris eller Wien, med sin sol, sina galler och sina passioner, som den perfekta kulissen för kärlek och svartsjuka. De sjöng om den på hörsägen, utan att känna den; och ändå träffade de rätt på dess karaktär.
