En enorm avlång rektangel med träd, uteserveringar, barn på cyklar och musik som strömmar ut från barerna när som helst på dygnet. I dag är Alameda Sevillas bohemiska centrum, den mest blandade och mest vakna delen av staden. Dess historia är dock en av de längsta som finns: den anlades 1574 och anses vara den äldsta bevarade offentliga parken och trädkantade promenaden i Spanien, och en av de äldsta i Europa. Fyra och ett halvt sekel av människor som promenerat under samma träd.
Från sjukdomsbringande lagun till promenad
Det här var en död flodarm av Guadalquivir: en lagun som svämmade över vid varje högvatten, ruttnade på sommaren och var en smittohärd i stadens norra utkant. År 1574 lät asistenten Francisco Zapata, greve av Barajas och kronans ståthållare i staden, torrlägga den, jämna ut marken och plantera álamos, poppelträd, i rader. Därav namnet.
Det var ett mycket modernt stadsbyggnadsingrepp för sin tid: ett offentligt rum med träd och fontäner, tänkt för promenader och inte för handel eller gudstjänst. Inget liknande fanns då i Spanien, och därför har titeln som landets äldsta bevarade offentliga park verklig grund.
De två romerska kolonnerna i södra änden är äkta och äldre än allt det här: de kommer från ett romerskt tempel på calle Mármoles, en kilometer härifrån, där tre kolonner till fortfarande står kvar. Överst placerades statyerna av Herkules – stadens mytiske grundare – och av Julius Caesar, som gav den dess murar. De två kolonnerna i norra änden, med lejon, är mycket senare, från 1700-talet.
Ett betydligt råare förflutet
Alameda var inte alltid presentabel. Under 1800- och 1900-talen hade den mycket dåligt rykte: usla krogar, prostitution och ett förfall som gjorde att familjer undvek den på kvällarna i generationer. Det tuffa området levde dessutom sida vid sida med en boskapsmarknad och stadens mest marginaliserade miljö.
Den genomgripande ombyggnaden i mitten av tvåtusentalet förändrade allt: området gjordes till gågata, träden planterades om, fontänerna byggdes om och nya grannar flyttade in. I dag är det Sevillas mest mångfaldiga stadsdel, med en etablerad hbtqi-scen, alternativa ställen, livemusik och familjer med barn som delar samma yta klockan nio på kvällen.
Förvandlingen har inte varit smärtfri – hyrorna har stigit och en del av de gamla invånarna har flyttat – och den spänningen märks i samtalen i stadsdelen. Men som offentligt rum fungerar det: det är förmodligen platsen i Sevilla där flest olika sorters människor möts vid samma tid.
Missa inte
1574
Den äldsta bevarade offentliga parken och trädkantade promenaden i Spanien, och en av de första i Europa.
De romerska kolonnerna
Äkta, hämtade från ett tempel på calle Mármoles, med Herkules och Julius Caesar överst.
Lagunen därunder
Före 1574 var det här en död flodarm som ruttnade varje sommar.
Den mest blandade stadsdelen
Hbtqi-scen, livemusik, gamla tavernor och familjer med barn som delar samma trottoar.
Så passar det in i ditt besök i Sevilla
Det är det bästa stället i centrum för att äta lunch eller middag utan att hamna på turistspåret: uteserveringarna vid Alameda och gatorna runt omkring – Amor de Dios, Calatrava, Feria – samlar matlagning efter vad marknaden bjuder, gamla tavernor och nya ställen, till märkbart lägre priser än i Santa Cruz.
Det är fem minuter från Plaza del Pumarejo, tio från Iglesia de San Luis de los Franceses och femton till fots från Las Setas och köpcentret. Västerut tar det tio minuter till floden och Barquetabron.
Det bästa upplägget är enkelt: kom i skymningen, ta något lugnt på en uteservering och stanna kvar. Alameda besöker man inte, den intar man. Och om du kommer i augusti ska du ha i åtanke att värmen fortsätter pressa fram till tio på kvällen: här går man ut sent också.
Vanliga frågor
Vad fanns här före promenaden?
Vatten och lera, tro mig. Det här var en gammal flodarm av Guadalquivir, en träskig lagun som svämmade över och stank varje gång floden steg. När man till slut tog itu med den var det stadens ”asistente”, greven av Barajas, som torrlade lerhålan, planterade träd i rader och gjorde den till en promenad. Alltså: den här så vackra parken föddes ur ett träsk. Nästa gång du ser träden spegla sig i den våta marken efter ett regn vet du vad som finns därunder.
Har det alltid varit ett så livligt och bohemiskt ställe?
Livligt ja, men inte alltid presentabelt. Under lång tid, framför allt under nittonde och tjugonde århundradet, hade Alameda ett mycket dåligt rykte: det var ett område med usla krogar, folk i utkanten av samhället och prostitution, en plats som familjer undvek efter mörkrets inbrott. Den var ganska förfallen tills den byggdes om i grunden långt in på tjugoförsta århundradet. Dagens bohemiska stämning har, som du ser, ett betydligt skumnare förflutet än man kan ana.
