En ren vit fasad vid stadsmuren, och därinne, i ett förgyllt altarverk, Sevillas mest älskade bild: Virgen de la Esperanza Macarena, en barockskulptur från omkring 1680 med fem glastårar som rinner nedför ansiktet. Basilikan är ung – den stod färdig 1949 – men andakten är tre och ett halvt sekel gammal, och det är ingen vanlig andakt: för halva staden är det här ansiktet hela årets känslomässiga mittpunkt.
En anonym skulptur som är allt
Bilden är från omkring 1680 och är officiellt anonym: det finns varken kontrakt eller dokument som tillskriver den någon. En stor del av specialisterna pekar på Luisa Roldán, la Roldana, dotter till skulptören Pedro Roldán och en av de få kvinnliga skulptörerna i den spanska barocken, som blev hovskulptör vid hovet.
Det är en bild att kläda: bara ansiktet och händerna är skulpterade, och resten är en stomme som dräkten monteras på. Det minskar inte förtjänsten, tvärtom samlar det hela arbetet i ansiktet, och där ligger nyckeln: Macarena har ett uttryck som svävar mellan smärta och ömhet och som ändras beroende på varifrån man ser det.
Den nuvarande basilikan, ritad av Aurelio Gómez Millán, restes 1949 därför att den tidigare hemvisten – grannkyrkan San Gil – hade blivit för liten och hade drabbats av stormningen och branden 1936. Det är en modern nybarock byggnad som uppfördes med ett enda syfte: att härbärgera en skulptur och de människor som kommer för att se den.
Sorgen 1920 och museet
Macarena har bara en enda gång i sin historia klätts i svart. Det var i maj 1920, när tjurfäktaren José Gómez Ortega, Joselito el Gallo, hennes hängivne och en av tidens stora gestalter, dog i tjurfäktningsarenan i Talavera. Brödraskapet satte sorgdräkt på henne och staden stannade. Det var en kollektiv sorg utan motstycke.
Joselito hade gett henne en uppsättning av fem smaragder som Jungfrun fortfarande bär: det är de som bär hans namn. Historien om det förhållandet mellan en tjurfäktare och en bild sammanfattar rätt bra hur känslorna fungerar här, och förklarar varför basilikans museum besöks lika mycket som själva kyrkan.
I det museet finns de broderade mantlarna, kronorna, tillbehören till pasot (processionsskulpturen) och den dräktsamling som samlats under århundraden. Det största föremålet är kronan från den kanoniska kröningen 1964, den högsta ära kyrkan ger en bild, firad vid en ceremoni som hela staden deltog i.
Missa inte
De fem tårarna
Av glas, rinnande nedför ansiktet. Uttrycket ändras med vinkeln man ser det från.
Tillskrivningen till la Roldana
Sevillas mest älskade bild är officiellt anonym. Många tillskriver den en skulptör från 1600-talet.
Joselitos smaragder
En gåva från tjurfäktaren. När han dog 1920 klädde sig Jungfrun i sorg för enda gången i sin historia.
Museet med mantlarna
Broderier, kronor och tillbehör till pasot, bland dem kronan från den kanoniska kröningen 1964.
Så passar det in i ditt besök i Sevilla
Basilikan ligger alldeles intill Arco de la Macarena och mitt emot Hospital de las Cinco Llagas. Det är gratis att gå in i basilikan; museet har separat inträde och är billigt, och det är värt det om du är intresserad av broderi eller vill förstå fenomenet med brödraskapen.
Den naturliga promenaden fortsätter inåt längs calle San Luis: Iglesia de San Luis de los Franceses tio minuter bort, Plaza del Pumarejo femton och Alameda de Hércules tjugo.
Och en varning om datum: i gryningen på långfredagen går Macarena ut i procession och stadsdelen blir något helt annat. Reser du de dagarna, kom inte på tanken att planera något annat den natten; och reser du vid någon annan tid, tänk på att basilikan stänger under gudstjänsterna.
Vanliga frågor
Vem snidade Macarena?
Ja, här kommer det förvånande: man vet det inte säkert. Sevillas mest älskade bild är, officiellt, anonym. Många experter tillskriver den Luisa Roldán, ”la Roldana”, dotter till den store Pedro Roldán och en av de få kvinnliga skulptörerna i den spanska barocken, som blev kunglig hovskulptör. Att ansiktet som får halva staden att gråta kunde komma ur en kvinnas händer, mitt under sjuttonde århundradet, rör mig varje gång jag berättar det.
Är det sant att hon har en rival?
En kärleksfull rival, ja. På andra sidan floden, i Triana, finns en annan Esperanza-Jungfru, Esperanza de Triana, med sitt eget brödraskap och sina hängivna trogna. De båda Esperanzorna kämpar om Sevillas hjärta sedan århundraden, och varje stadsdel svär att just deras är den vackraste. Det är en sådan där rivalitet som är mer på skämt än på allvar, men säg till en macareno att hon i Triana är bättre … gör dig redo.
Har hon någonsin krönts?
Ja, och det var en stor dag. Den kanoniska krönelsen är den högsta äran som kyrkan ger en bild, och Macarena krönte man 1964, i en massceremoni dit hela Sevilla kom. Sedan dess bär hon en guldkrona värdig en drottning. För stadsdelen är hon inte bara en skulptur: hon är dess drottning, i ordets fulla bemärkelse, och den dagen gjorde man det klart för hela världen.
