Pradomuseet är Spaniens största målerimuseum och ett av de viktigaste i världen: under ett och samma tak samlas den bästa samlingen av europeiskt måleri, med verk av Velázquez, Goya, El Greco, Tizian eller Bosch. Det upptar en nyklassicistisk byggnad vid Paseo del Prado, i hjärtat av Madrids så kallade ”konsttriangel”, och är det oumbärliga besöket på varje resa till Madrid. Det byggdes inte upp genom att köpa tavlor, utan av det som Spaniens kungar samlade på sig under århundraden, och det gör det annorlunda än alla andra museer på planeten.
Lite historia
Byggnaden ritades av arkitekten Juan de Villanueva på uppdrag av Karl III, men den föddes inte som konstmuseum: den ursprungliga idén var att rymma ett naturhistoriskt kabinett, inom den stora upplysningsplan som ville fylla Paseo del Prado med vetenskap, trädgårdar och fontäner. Napoleonkrigen lämnade den svårt skadad – de franska trupperna använde den som kasern och smälte till och med ner blyet från taket för att göra kulor – och man fick vänta till Ferdinand VII:s regering för att ge den dess slutliga ändamål.
Pradomuseet öppnade i november 1819 och var till en början något blygsamt: bara några hundra tavlor hängdes upp och tillträdet var mycket begränsat. Det tog årtionden innan det blev det stora museum öppet för alla som det är i dag. Till skillnad från andra stora målerimuseer byggdes det inte upp genom köp av verk, utan utifrån de samlingar som den spanska monarkin hade samlat under århundraden: därför saknar dess spanska, flamländska och italienska måleri motstycke någon annanstans.
Ett föga känt avsnitt: under spanska inbördeskriget fördes de mest värdefulla verken ut ur Madrid med lastbil för att skydda dem mot bombningarna och reste genom halva Europa till Genève. ”Las Meninas” korsade Spanien hoprullad med extrem försiktighet. Det som i dag hänger så lugnt flydde för mindre än ett sekel sedan undan kriget längs vägarna.
Museet har vuxit mycket sedan dess. Rafael Moneos utbyggnad, invigd 2007, införlivade klostergården i Los Jerónimos och lade till salar för tillfälliga utställningar; och helheten ingår sedan 2021 i ”Ljusets landskap”, Madrids första kulturlandskap som förklarats som världsarv av Unesco.
Vad du ska se på Pradomuseet
Samlingen är så enorm att du bör gå in med en klar idé om vad du letar efter: att se allt under ett besök är omöjligt, och den som försöker går ut utmattad. Det här är verken som nästan ingen vill missa och som det är värt att köa för.
Lägg till på listan, om du har tid över, ”Riddaren med handen på bröstet” av El Greco, ”Karl IV:s familj” av Goya, ”Korsnedtagningen” av Van der Weyden och ”De tre gracerna” av Rubens. Och missa inte ”Den 2 maj” och ”Arkebuseringarna den 3 maj”, de två dukar där Goya skildrade upproret i Madrid 1808 som började vid Cuartel de Monteleón, i Malasaña.
En uppgift som förvånar många: det som hänger i salarna är bara en del av det museet förvarar. Tusentals verk vilar i magasin eller är utlånade till andra museer och byggnader över hela Spanien, det som kallas ”det spridda Pradomuseet”. Du skulle kunna komma tillbaka tio gånger och ändå upptäcka tavlor du aldrig har sett.
Missa inte
Las Meninas av Velázquez
Museets mest berömda verk och en av höjdpunkterna i världsmåleriet.
Goyas svarta målningar
Fjorton dystra scener som Goya målade direkt på väggarna i sitt eget hus, utan beställning och bara för sig själv.
Lustarnas trädgård av Bosch
Pradomuseets mest gåtfulla triptyk, full av omöjliga detaljer.
Filip II:s Tizianmålningar
De stora venetianska dukarna som samlades av en kung förälskad i italiensk målarkonst.
Så besöker du det utan stress
Ordinarie inträde ligger runt 15 euro och det är fritt inträde de två sista öppettimmarna varje dag, med betydande köer: ska du dit då, ställ dig i kö en halvtimme i förväg. Räkna med två rejäla timmar för det väsentliga och tre eller fyra om du vill fördjupa dig. Öppettiderna kortas vid vissa helgdagar, så kolla alltid den officiella webbplatsen innan du går.
Praktiska tips som sparar tid: gå in genom Jerónimosporten, ingången i Moneos utbyggnad, som brukar ha mindre kö än Velázquezporten; lämna ryggsäckar och paraplyer i garderoben, som är gratis; och börja på huvudvåningen, där huvuddelen av Velázquez och det flamländska måleriet finns. Det finns dessutom en kombibiljett för de tre museerna längs Paseo del Arte som lönar sig om du tänker besöka alla.
Innan du går in, titta på de stora bronsportarna på Velázquezfasaden: de är relativt nya, invigdes 2007 och har graverade scener ur den spanska konsthistorien. Nästan alla går förbi i hast utan att titta på dem.
Så passar det in i ditt besök i Madrid
Prado är spetsen på Paseo del Arte, den kulturella axel som går nedför Paseo del Prado och som kan gås på en dag. Några minuter bort ligger Museo Thyssen-Bornemisza, som fyller i det Pradomuseet saknar, och Museo Reina Sofía, där Picassos Guernica hänger. Mitt emot hittar du Fuente de Neptuno och, uppför, Plaza de Cibeles med utsiktsplatsen på Palacio de Cibeles.
Bakom museet, över gatan, öppnar sig Retiroparken: Estanque Grande och Palacio de Cristal är den bästa vila man kan tänka sig efter två timmar med måleri. Och vid södra utgången ligger Cuesta de Moyano, med sina bokstånd med begagnade böcker som varit öppna varje dag på året sedan 1925.
Föredrar du att inte besöka det på egen hand tar Viavoys vandring ”Konstpromenaden och El Retiro” dig längs hela axeln och berättar historien om varje stopp i din takt, med rösten från en lokal guide, utan grupp och utan uppkoppling.
Vanliga frågor
Var Goyas svarta målningar alltid tavlor?
Nej, och det här är en av museets mest hisnande historier. Goya, redan gammal, döv och bitter, målade dem direkt på väggarna i sitt hus utanför Madrid, Quinta del Sordo, utan beställning och utan tanke på att sälja dem: de var bara för honom. Årtionden efter hans död togs de loss från muren och överfördes till duk med enorm omsorg för att kunna föras hit. Det du ser hängande var först en ensam mans väggar.
Sedan när är Prado ett museum?
Det öppnade sina dörrar i november 1819, och i början var det något blygsamt: bara några hundra tavlor hängdes upp och tillträdet var mycket begränsat. Det tog årtionden innan det blev det stora museum för alla som det är i dag. När du går in, tänk att du kommer över tvåhundra år för sent ... och ändå har du precis lagom med tid för att hinna se allt.
Ser vi bara en del av det som finns där?
Väldigt många går härifrån utmattade och tror att de har sett allt, och det är långt därifrån. Prado äger tusentals och åter tusentals verk, och i salarna hänger bara en del; resten ligger i magasin eller är utspritt, utlånat till andra museer och byggnader över hela Spanien, det som kallas ”det spridda Pradomuseet”. Du skulle kunna komma tillbaka tio gånger och fortfarande upptäcka tavlor du aldrig sett.
