En väldig stenbåge mellan två torn, späckad med statyer, som fungerar som monumental port mellan floden och staden. Det var en av den medeltida stadsmurens tolv portar, den viktigaste. Och dess fasad är, bokstavligen, en ursäkt huggen i sten.
En bön om förlåtelse till kejsaren
I början av 1500-talet hade Burgos gjort uppror mot kejsar Karl V i comunerosupproret, den revolt under Padilla, Bravo och Maldonado som slutade med att krossas vid Villalar.
När staden ville försonas med kejsaren gav den honom inga juveler: den reste den här fasaden åt honom. Det är en oerhört dyrbar och extremt synlig politisk gest, placerad vid stadens huvudport så att ingen kunde missa den.
Stenfasaden ritades av Francisco de Colonia, son till Simón och sonson till den tyske mästaren bakom katedralens spiror. Samma arkitektsläkt som hade rest det bästa i templet fick i uppdrag att ge staden dess mest högtidliga port.
Kastiliens släktträd
Statyerna är ordnade som en pyramid, och att läsa dem är en kurs i kastiliansk historia. Längst ner finns de legendariska grundarna: Diego Porcelos, som återbefolkade staden år 884, flankerad av de två mytiska domarna, Nuño Rasura och Laín Calvo.
De två domarna är gestalter som till hälften är historiska och till hälften legend: enligt traditionen beslöt kastilianerna, utled på att bli styrda från León, att styra sig själva och valde två visa domare som skulle skipa rättvisa.
Högre upp finns två kastilianska storheter – greve Fernán González och El Cid – som flankerar självaste Karl V i mitten. Och överst, kronande allt, Jungfrun, stadens skyddshelgon, med en skyddsängel. Ett släktträd för Kastilien, uppsatt på ytterdörren.
Och detaljen som nästan ingen känner till: därinne finns en sal som kallas Sala de Poridad, där stadsrådet sammanträdde i hemlighet. ”Poridad” betydde på fornkastilianska hemlighet, det som hålls privat. Där förvaras till och med ett äkta ben av El Cid, en bit av en arm. I århundraden var den här porten rådhus.
Missa inte
En ursäkt i sten
Staden reste den här fasaden för att försonas med Karl V efter comunerosupproret.
Den signerades av en Colonia
Francisco de Colonia, sonson till den tyske mästaren som genombröt katedralens spiror.
Kastiliens släktträd
Porcelos och de mytiska domarna nederst; Fernán González och El Cid som flankerar Karl V högst upp.
Sala de Poridad
Där stadsrådet sammanträdde i hemlighet. ”Poridad” betydde hemlighet på fornkastilianska.
Så passar den in i ditt besök i Burgos
Den ligger vid floden Arlanzón, mellan bron Santa María och katedralen, vid början av Paseo del Espolón. Man går under den när man går in i eller ut ur den historiska stadskärnan.
Uppehållet tar femton minuter utifrån. Det går att besöka interiören, med Sala de Poridad, under begränsade öppettider och mot en billig inträdesavgift.
Det är den finaste porten som står kvar av stadsmurens tolv, tillsammans med Arco de San Martín, som var den andra stora, den övre.
Vanliga frågor
Vilka var de där två domarna, Nuño Rasura och Laín Calvo?
Två gestalter, halvt historiska och halvt legendariska, som står vid själva Kastiliens ursprung. Traditionen säger att kastilianerna, trötta på att bli styrda från León, beslöt att styra sig själva och valde två kloka domare som skulle skipa rättvisa: Nuño Rasura och Laín Calvo. Från den ena härleder man Fernán González, den förste greven; från den andre, inte mindre än El Cid. Därför står de här, vid stadens port: de är på sätt och vis Kastiliens farfäder.
Vad betyder ”Poridad”?
Det är ett underbart ord som nästan ingen använder längre. På fornkastilianska kom ”poridad” från latinet och betydde hemlighet, det förtrogna, det som man höll i förtroende. Man sa till och med ”hablar en poridad” för att diskutera något bakom stängda dörrar. Jag älskar att den här porten inom sina murar inte bara rymmer ben och statyer, utan också ett ord som somnat för sekler sedan.
Vem ritade den här fasaden, så full av statyer?
Återigen familjen Colonia, förstås. Den här stenridån ritades av Francisco de Colonia, son till Simón och sonson till den tyske mästaren bakom spirorna, redan långt in på sextonde århundradet. Det vill säga att samma släkt av arkitekter som hade rest det bästa i katedralen fick i uppdrag att ge staden dess mest högtidliga port. När du går under den, tänk på att tre generationer av en enda familj, som kom från Tyskland, till slut gav hela Burgos ett ansikte.
