En nyklassicistisk båge med tre öppningar, ensam på en rondell, med kvaderstenar full av kulhål som ingen har velat laga. Det är den sista kvarvarande porten i Zaragozas stadsmur och det mest talande monumentet över belägringarna 1808 och 1809, när staden stod emot två angrepp av Napoleons trupper och blev nästan helt förstörd.
Två belägringar och en stad lagd i ruiner
Zaragoza var ingen befäst plats: den hade en gammal stadsmur utan moderna bastioner och en liten garnison. När den franska armén kom 1808 räknade den med att ta staden på några dagar. Motståndet organiserades allteftersom, med civilbefolkningen som stred hus för hus, och den första belägringen hävdes efter två månader.
Den andra, mellan december 1808 och februari 1809, var mycket värre. Fransmännen bytte taktik och trängde fram genom att spränga kvarter efter kvarter med minor, medan det inne i staden spred sig en tyfusepidemi. När staden kapitulerade hade tiotusentals människor dött, de flesta civila och av sjukdom.
Den här porten var en av de hårdaste stridspunkterna, och kul- och granatsplittermärkena som syns i stenen är från den tiden. Man beslöt att bevara dem utan att restaurera, och det beslutet gör monumentet till ett dokument och inte till en högtidlighållning.
En nyklassicistisk båge som blev ett ärr
Porten hade byggts några decennier före belägringarna, i slutet av 1700-talet, i den nyklassicism som då var rådande: tre öppningar med rundbåge, pilastrar, entablemang och attika, allt i sten och med en medveten sträng enkelhet.
Det ordnade och rationella formspråket står i våldsam kontrast till det som hände med den efteråt, och den kontrasten är det som gör monumentet verkningsfullt: en upplyst triumfbåge som blev en yta för nedslag. Gå fram och dra handen över kvaderstenarna på sidan som vetter mot landsbygden.
Av de flera portar som stadsmuren hade är den här den enda som överlevde rivningarna på 1800-talet, när murarna sågs som ett hinder för stadens tillväxt. I dag står den isolerad på en rondell med trafik runt omkring, vilket tar ganska mycket ifrån dess verkan.
Missa inte
Nedslagen har inte lagats
Kul- och granatsplittermärkena från 1809 sitter kvar i kvaderstenarna. Man beslöt att bevara dem utan att restaurera.
Staden var ingen befäst plats
Gammal stadsmur utan moderna bastioner och en liten garnison. Fransmännen räknade med att ta den på några dagar.
Den andra belägringen var värre
Fransmännen trängde fram genom att spränga kvarter efter kvarter med minor medan tyfus spred sig inne i staden.
Den är den sista som finns kvar
Av stadsmurens flera portar överlevde bara den här rivningarna på 1800-talet.
Så passar porten in i ditt besök i Zaragoza
Den ligger på Paseo María Agustín, femton minuters promenad från centrum, på den naturliga vägen mot Aljaferíapalatset. Den passar bra ihop med det besöket, på vägen dit eller tillbaka.
I andra änden av gamla stan hedrar Plaza de los Sitios samma händelse med ett monument från början av 1900-talet, och även basilikan Santa Engracia förstördes under de månaderna. De tre platserna berättar samma historia.
Det är ett fem minuter långt stopp, utomhus och gratis. Intresset är inte arkitektoniskt utan dokumentärt: det är det enda stället i staden där du fysiskt kan ta på det som hände 1809.
Vanliga frågor
Vem ledde det där vilda motståndet?
Försvarets själ var en ung general, José de Palafox, Aragoniens generalkapten, som gång på gång vägrade ge upp staden. Man berättar att när fransmännen krävde kapitulation svarade han med två ord som har gått till historien: ”krig med kniv”. Och det var ingen bluff: man kämpade tum för tum, med kvinnorna och munkarna som hjälpte till. Den brutala envisheten är det som gjorde Zaragoza till en legend över hela Europa.
Och vad kostade allt det?
Ett ytterst högt pris, av det slag som är svårt att föreställa sig. Bara under den andra belägringen beräknas mer än femtiotusen människor ha dött inne i staden, och de flesta föll inte av kulor, utan av hunger och av tyfus som spred sig bland så många sammanpackade. När fransmännen till sist gick in, i februari 1809, fann de en stad halvt i ruiner och full av döda.
