Ett parkanlagt torg i Ensanche, den rutnätsplanerade stadsdelen, omgivet av byggnader med regionalistisk prägel, med ett monument i mitten till minne av de två belägringar som Zaragoza genomled 1808 och 1809. Det restes inför hundraårsminnet 1908, och hela torgkomplexet byggdes då i samband med en internationell utställning som förändrade den här delen av staden.
Ett torg som föddes ur en utställning
År 1908 anordnade Zaragoza den hispano-franska utställningen för att högtidlighålla hundraårsminnet av belägringarna, och den händelsen gav upphov till ett helt stadskomplex: den här delen av Ensanche bebyggdes, paviljonger restes och torget drogs upp med sina trädgårdar.
Flera av de byggnaderna står kvar och rymmer i dag institutioner: Zaragozas museum, med sin arkeologiska samling och en sal tillägnad Goya, och Konstskolan, båda i historicistisk stil med blinkningar till den aragonska renässansen.
Att högtidlighållandet av ett militärt nederlag skapade en internationell utställning och en ny stadsdel säger något om hur identiteter byggs: belägringarna blev det grundande avsnittet i den lokala stoltheten, och därifrån ett stadsplaneargument.
Agustina, och det som finns bakom myten
Det centrala monumentet, ett verk av Agustín Querol, gestaltar motståndet allegoriskt med figurer i brons och marmor, och dess oundvikliga referens är Agustina de Aragón, den mest ihågkomna gestalten från belägringarna.
Agustina Zaragoza Domenech fanns på riktigt och hennes insats är dokumenterad: under den första belägringen, vid batteriet vid Portillo, när artilleristerna var döda eller hade dragit sig tillbaka, tog hon luntan och sköt en kanon mot de franska trupperna. Den gesten stoppade anfallet för ett ögonblick och blev en symbol.
Det som kom sedan är en senare konstruktion. Krigspropagandan, den romantiska litteraturen, gravyrerna och senare filmen gjorde en verklig kvinna till en nationell ikon ganska långt från hennes biografi: hon förblev militär under resten av kriget och dog många år senare i Ceuta.
Goya, som var aragonier, kom till Zaragoza under belägringarna för att se ruinerna på uppdrag av general Palafox, och gravyrserien ”Krigets fasor” hänger direkt samman med det han såg här och på andra skådeplatser i det kriget.
Missa inte
Torget föddes 1908
Det lades ut för den hispano-franska utställningen på hundraårsminnet av belägringarna, och flera paviljonger står kvar.
Agustina fanns på riktigt
Hon sköt en kanon vid batteriet vid Portillo när artilleristerna hade fallit. Den senare ikonen ligger ganska långt från hennes biografi.
Zaragozas museum är gratis
På själva torget, med en romersk arkeologisk samling och en Goya-sal med originalverk.
Goya kom för att se ruinerna
På uppdrag av general Palafox. ”Krigets fasor” hänger direkt samman med det han såg.
Så passar torget in i ditt besök i Zaragoza
Det ligger i Ensanche, tio minuter till fots från gamla stan och fem från basilikan Santa Engracia. Det är stadens mest ordnade och trädbevuxna område, med mycket lite turisttrafik.
Zaragozas museum, på själva torget, är gratis och är värt ett besök av två skäl: den romerska arkeologiska samlingen, som kompletterar de fyra museerna om Caesaraugusta, och Goya-salen med originalverk.
Tillsammans med Puerta del Carmen, i motsatt ände, bildar torget det par av platser som berättar om belägringarna: där det fysiska ärret, här minnesfirandet. Det är logiskt att se båda samma dag.
Vanliga frågor
Vem var egentligen Agustina de Aragón?
Jo, se här, hon hette inte så och kom inte härifrån: hon var född i Katalonien, och ”de Aragón” fick hon av legenden. Porten där hon blev berömd var förresten Portillo-porten. Och det som nästan ingen berättar är det som kom efter: hon överlevde allt, togs till fånga, lyckades fly... och dog först som gammal, 1857. Hon begravdes här, i Zaragoza, staden som hade gjort henne till myt.
Och upplevde Goya belägringarna?
Han led dem inte inifrån, men de berörde honom mycket nära. Hösten 1808 kallade general Palafox, som försvarade staden, Goya att komma till Zaragoza för att med egna ögon se vad som var kvar. Den resan, säger forskarna, sjönk in i honom och kom ut år senare i ”Krigets fasor”, de där fruktansvärda gravyrerna. Så Goyas tråd och belägringarnas tråd korsas här på riktigt.
