En platereskfasad i anspråkslös storlek med fyra små huggna dödskallar längst ned, och ett namn som har närt legender i århundraden. Den mest sannolika förklaringen är inte olycksbådande: dödskallar var ett vanligt gravmotiv under renässansen och anspelar på ärkebiskop Fonseca, vars minne huset tillägnades. Men staden föredrog den andra versionen.
Fyra dödskallar och flera legender
Dödskallarna sitter på konsolerna längst ned, de är små och man måste leta efter dem. I renässansens ikonografi fungerade de som memento mori, en påminnelse om döden som var helt konventionell på minnesfasader och på portaler till gravkapell.
Huset uppfördes omkring 1500 till minne av ärkebiskop Alonso de Fonseca, och hans byst presiderar över fasaden. Helheten är i grunden ett gravmonument i form av en bostad: därför dödskallarna.
Men staden skapade sin egen berättelse. Det går versioner som talar om brott som begåtts därinne, om spökerier och om mörka händelser, ingen med dokumenterat underlag. Att ett hus med fyra dödskallar slutar med att ge upphov till skrönor är väntat; att de fortfarande berättas fem århundraden senare är det mindre.
Plateresk stil i litet format
Den mest godtagna attribueringen är till Juan de Álava, en av mästarna inom Salamancas platereskstil, och kvaliteten på huggningen stöder den: medaljonger, grotesker, vapensköldar och en mycket bearbetad komposition på en liten yta.
Det är intressant just på grund av skalan. Mot universitetets eller San Estebans stora altartavlefasader används här samma formspråk på en liten byggnad, vilket gör att du kan se den hel i en enda blick och på nära håll. Det är plateresk stil i ögonhöjd.
Interiören går inte att besöka, så hela besöket sker utanför och tar fem minuter. Det är värt att stanna vid Fonsecas byst, vid vapnet och vid konsolerna med dödskallarna, som är det nästan alla kommer för att hitta och det som är svårast att urskilja.
Missa inte
Dödskallarna är konventionella
Ett memento mori som var vanligt under renässansen. De anspelar på ärkebiskop Fonseca, vars minne huset tillägnades.
Staden föredrog legenden
Det går versioner om brott och spökerier, inga dokumenterade, och de berättas fortfarande fem århundraden senare.
Plateresk stil i ögonhöjd
Samma formspråk som de stora altartavlefasaderna, men på en liten yta som du ser hel och på nära håll.
Unamuno bodde intill
En plakett påminner om det på grannhuset, där han bodde under sina år som universitetets rektor.
Så passar det in i ditt besök i Salamanca
Det ligger på calle Bordadores, fem minuter från Plaza Mayor och ett stenkast från Palacio de Monterrey och ursulinernas kloster. Det är ett kort stopp i en runda genom det adliga Salamanca i norra delen av gamla stan.
Alldeles intill finns en plakett som påminner om att Miguel de Unamuno bodde i grannhuset under sina år som rektor, och hans byst står några meter bort. Kombinationen av mörka skrönor och berömda grannar ger det här hörnet en alldeles egen karaktär.
Det passar bra i en promenad som förbinder Monterrey, det här huset, Plaza de los Bandos och Fonsecas fasad, allt inom en radie på tio minuter och med mycket färre människor än universitetsstråket.
Vanliga frågor
Vad mer byggde den där Juan de Álava?
Ganska mycket, och av det bästa. Han var en av sin tids stora stenhuggare: hans är en god del av klostret San Esteban, med den monumentala fasaden huggen som en altartavla av sten, och han lade också hand vid ritningarna till Nya katedralen i Salamanca. Att ett så litet hus signerades av en mästare av den kalibern säger mycket om ärkebiskop Fonsecas plånbok och smak.
Och vad hände med Unamuno, grannen?
Här intill levde han sina sista år, och de var hårda. 1936, redan mycket gammal och universitetets rektor, ställde han sig vid en högtid framför en general med det berömda ”ni kommer att segra, men ni kommer inte att övertyga”. De ställde honom åt sidan från allt och höll honom instängd i hans hus, ett stenkast från de här dödskallarna, där han dog den sista dagen på det året. Salamancaborna har alltid förbundit hans död med det här husets namn.
