Blunda ett ögonblick på Plaza de Lavapiés och lyssna: här finns inte bara ett språk. Du hör bengali från killarna som spelar improviserad cricket, wolof från två grannar som hälsar på varandra, den sjungande spanskan hos en mormor med sin shoppingvagn. Du befinner dig i hjärtat av Madrids mest mångskiftande kvarter, där invånare från över åttio nationaliteter lever sida vid sida på några få kvarter, och på den punkt varifrån hela kvarteret breder ut sig som en solfjäder nedåt mot floden.
Kvarteret för dem som kommer
I århundraden var det här stadens gräns: platsen där de bodde som inte fick plats innanför murarna. Hantverkare, sömmerskor, folk på genomresa. Och det är det fortfarande, fast nu kommer ”den som inte får plats någon annanstans” från Dakar, Dhaka, Quito eller Shanghai. Det bangladeshiska samhället är ett av de mest synliga – ett av de största i Spanien – och det märks i telefonbutikerna, i affärerna med tyger och sarier, på currykrogarna och vid fruktstånden som har öppet till sent.
Namnets ursprung kan diskuteras. Den läckraste legenden säger att den medeltida judiska stadsdelen låg här och att judarna tvättade fötterna vid en fontän på den här platsen innan de gick in i synagogan. Det är sannolikt bara det, en vacker legend, men bilden stannar kvar: vatten, fötter, gräns. Kvarteret för dem som kommer.
Det finns en annan underbar historia knuten till den judiska stadsdelen. Det berättas att de judar som konverterade till kristendomen ofta valde namnet Manuel vid dopet för att visa sin nya tro. Deras barn och barnbarn började kallas ”manolos” och ”manolas”, och så ska arketypen för den äkta madrilenen ha uppstått, den med sin nejlika och sin käftighet, som du ser på varje verbena i Madrid. Från Lavapiés till själva öknamnet på den äkta madrilenska själen.
Vad du ska titta på på platsen
Först marken: du kommer att märka att platsen lutar, eftersom hela kvarteret sluttar ner mot floden, och därför verkar alla dess gator rinna iväg nedåt. Den ständiga höjdskillnaden är Lavapiés kännemärke och gör att en promenad där alltid blir olika beroende på riktning.
För det andra en kuriös stadsplaneringsdetalj: många av bänkarna är vända mot arkaderna, inte mot mitten. Här händer livet i kanterna, på uteserveringarna, i portarna. Sitt kvar en stund så berättar kvarteret sig självt.
Och för det tredje Teatro Valle-Inclán, den röda tegelbyggnaden som dominerar platsen med något av en kulturell fästnings prägel. Den bär namnet efter don Ramón, författaren som uppfann esperpento, det sätt att se på Spanien som i en förvrängande tivolispegel, och den passar perfekt i ett kvarter som alltid har haft något av gatuteater över sig. Under byggarbetena dök rester av en gammal kyrkogård och av hus från Habsburgarnas Madrid upp: du går, bokstavligen, på flera städer som ligger lager på lager. I dag spelas samtida teater, ofta på flera språk.
Det här kvarteret har varit en scen i århundraden. Redan på 1700-talet fyllde dramatikern Ramón de la Cruz sina sainetes med manolos, majas och chisperos från just de här gatorna och skildrade deras gräl, deras svartsjuka och deras fester. Sedan kom zarzuelorna, och de fortsatte att blicka hit.
Missa inte
Teatro Valle-Inclán
Samtida teater, ofta flerspråkig, ovanpå rester av en gammal kyrkogård och av Habsburgarnas Madrid.
De över 80 nationaliteterna
I en enda trappuppgång kan en senegalesisk familj, en madrilensk pensionär och ett par från Bangladesh bo tillsammans.
Corralas
Grannskapsgårdar med löpande gallerier; den på Mesón de Paredes är skyddad som monument.
Gatukonsten på Embajadores
Jättelika väggmålningar som byts ut varje år på pulsådern som leder söderut.
Så passar den in i din promenad genom Lavapiés
Platsen är kvarterets exakta centrum och den bästa utgångspunkten. Uppåt kommer du på fem minuter till Calle de Argumosa, gatan med de skuggiga uteserveringarna, och till Cine Doré, som är säte för Filmoteca Española. Nedåt, på fem minuter, till Mercado de San Fernando, och om du fortsätter till La Tabacalera och La Casa Encendida, redan vid den södra gränsen.
På vägen ska du inte missa två saker. Den ena är corralas: byggnader med en central innergård och löpande gallerier där alla bostäders dörrar öppnar sig mot en gemensam balkong. Den mest berömda, på Mesón de Paredes, är skyddad som monument och syns så bra i dag eftersom husen bredvid revs och lämnade dess inre fasad åt luften, som en öppen scen. De innergårdarna inspirerade så folkliga zarzuelor som ”La Revoltosa”. Den andra är gatukonsten på Calle de Embajadores, en axel av jättelika väggmålningar som byts ut från ett år till nästa.
Viavoys tur ”Lavapiés - mångkulturella Madrid” går genom den här platsen och hela kvarteret med en lokal guide som berättar medan du går, utan grupp, utan tider och utan uppkoppling. Det är en promenad nedåt på drygt en timme som kan sträckas ut över en hel eftermiddag.
Vanliga frågor
Har det här kvarteret inspirerat teaterpjäser?
Massor. Redan på sjuttonhundratalet fyllde dramatikern Ramón de la Cruz sina sainetes, de där korta folkliga komedierna, med manolos, majas och chisperos från just de här gatorna. Han skildrade deras gräl, deras svartsjuka och deras fester med enorm kvickhet. Sedan kom zarzuelas och fortsatte titta hit. Så det här torget har i århundraden varit en scen helt på egen hand: folkets Madrid som berättar om sig självt.
