Hela kvarteret bär hennes efternamn, men få vet vem hon var. Manuela Malasaña var en sjuttonårig brodös, dotter till en konditor, som dog den 2 maj 1808 under upproret mot Napoleons trupper. Enligt traditionen visiterade de franska soldaterna henne, hittade en sysax hos henne och arkebuserade henne på stället, eftersom de ansåg att hon var beväpnad. Ett barn, för en sax. Madrid gjorde henne till en symbol, gav henne en gata och gav, utan att ha tänkt det, hela kvarteret hennes namn.
Flickan med saxen
Manuela Malasaña Oñoro föddes i Madrid 1791 och arbetade som brodös, ett vanligt yrke bland unga kvinnor i kvarterets hantverksfamiljer. Den 2 maj 1808, medan folket reste sig på Puerta del Sol och kaptenerna Daoíz och Velarde delade ut kanoner vid Cuartel de Monteleón, var hon på väg hem. Versionerna skiljer sig i detaljerna – somliga hävdar att hon bar ammunition till upprorsmännen – men alla är överens om slutet: hon dog för de franska truppernas hand innan hon hann fylla sexton.
Historien om saxen är den som har förts vidare från generation till generation och den som förklarar varför den här gestalten fick ett så stort genomslag. Hon var ingen militär hjältinna och ingen konspiratör: hon var en helt vanlig tonåring som fastnade i en våldsam dag. Det är exakt därför staden tog henne till sig som symbol för den 2 maj, vid sidan av de två kaptener som faktiskt har statyer.
Hennes namn gick först till en gata i kvarteret och sedan, nästan i smyg, till hela kvarteret. För officiellt heter det här kvarteret inte Malasaña: administrativt är det kvarteret Universidad, och i århundraden var det känt som kvarteret Maravillas, efter ett kloster tillägnat Virgen de las Maravillas som låg här. Det mest upproriska namnet vann, förstås.
Det andra upproret: La Movida
Ett och ett halvt sekel senare exploderade samma kvarter igen, men den här gången av frihet. Efter årtionden av grått släppte Madrid loss på åttiotalet med La Movida, och epicentrumet låg på de här gatorna: Alaska som dj vid sexton års ålder, Pedro Almodóvar som spelade in sina första galenskaper med en lånad kamera, musiker, målare och folk som ville leva allt på en gång.
Det mest otroliga är att myndigheterna välsignade det. Dåvarande borgmästaren Enrique Tierno Galván, en gammal, allvarlig och högt respekterad professor, steg upp på en scen inför tusentals unga och fällde sin berömda replik ”el que no esté colocado, que se coloque… y al loro” – ungefär: den som inte är hög, bli hög… och håll ögonen öppna. Den samstämmigheten mellan makten och gatan var precis det som lät La Movida växa utan hämningar. Något sådant har aldrig hänt igen.
Den tidens tempel är fortfarande öppna och är inga museer. På calle Velarde håller La Vía Láctea stånd, en av de legendariska lokalerna, som öppnade i slutet av sjuttiotalet och som en halv Movida passerade igenom: punk, slarvig pop och band som bildades och splittrades på en vecka. På calle de la Palma har El Penta kvar väggarna fodrade med skivor, foton och affischer från 1980, och har ingen brådska alls att ställa klockan rätt.
Två uppror åtskilda av ett och ett halvt sekel, på samma mark. Kvarteret har inte ändrat karaktär: det ber fortfarande inte om lov.
Missa inte
Gatan som gav kvarteret dess namn
Från en gatuskylt till en hel identitet: Malasaña slog både det officiella ”Universidad” och det historiska ”Maravillas”.
La Vía Láctea
På calle Velarde, en av Movidas legendariska lokaler, fortfarande öppen och med samma attityd.
El Penta
På calle de la Palma är väggarna fortfarande fodrade med minnen från 1980.
Den 2 maj
Helgdag i Madridregionen: kvarteret fylls av minnesakter, musik och minne.
Så går du runt i Manuelas Malasaña
Gatan Manuela Malasaña korsar kvarteret från öst till väst och är i dag en av dess trevligaste pulsådror: uteserveringar, konditorier, små butiker och en mycket verklig kvartersstämning. Därifrån är det två minuter till Plaza del Dos de Mayo, där bågen från Cuartel de Monteleón står med statyerna av Daoíz och Velarde: den exakta punkten där allt började.
En bra eftermiddagspromenad knyter ihop det torget med calle de la Palma, calle del Espíritu Santo och dess muralmålningar, calle del Pez och Museo de Historia de Madrid, med sin barockportal av Pedro de Ribera och sin modell av staden från 1830. Allt ryms på drygt en kilometer.
Den 2 maj, en helgdag i Madridregionen, fylls kvarteret av minnesakter och stämning. Resten av året är den bästa tiden söndag vid lunch, när torget är rent vermut och samtal. Viavoys tur ”Malasaña och La Movida” berättar kvarterets båda uppror med en lokal guide i örat medan du går i din egen takt.
Vanliga frågor
Har kvarteret alltid hetat Malasaña?
Nej, inte alls. I århundraden var det här kvarteret Maravillas, efter ett gammalt kloster helgat åt Virgen de las Maravillas som låg här. Och om du tittar på en officiell karta över Madrid ser du att kvarteret administrativt heter Universidad, efter det gamla universitetet som låg i området. Malasaña smög sig in nästan i förbifarten, hoppade från gatan som bär Manuelas namn till att döpa hela kvarteret. Det mest upproriska namnet vann, förstås.
Och vad tyckte myndigheterna om allt det där oväsendet?
Det häpnadsväckande är att de välsignade det. Dåvarande borgmästaren Enrique Tierno Galván, en gammal, allvarlig och högt respekterad professor, gick upp på en scen inför tusentals unga och sa det där: ”den som inte är hög, bli hög ... och håll ögonen öppna”. Föreställ dig borgmästaren som peppar festen. Den samstämmigheten mellan makten och gatan var precis det som lät La Movida växa utan hämningar. Något sådant har aldrig hänt igen.
Var gick alla de där moderna ut och festade?
Mycket nära här, på calle Velarde, har La Vía Láctea fortfarande öppet, ett av de mytomspunna ställena från de åren: det öppnade i slutet av sjuttiotalet och halva La Movida gick förbi där. Det lät punk, skräpig pop och band som bildades och splittrades på en vecka. Det fina är att det inte är ett museum: det fungerar fortfarande som bar och konsertlokal, med samma busiga attityd. Om du kommer tillbaka på kvällen, gå in och skåla för Alaska och hennes gäng.
