En vit fasad med pelargång, känsla av klassiskt tempel och Medelhavet framför sig. Badpaviljongen Balneario de Las Arenas öppnade 1898, när havsbad nästan var ett läkarrecept och Valencias bättre samhälle kom med spårvagn för att ta sina bad, promenera under portikerna och synas. I dag är det ett lyxhotell, men fasaden och gesten finns kvar orörda: här började sommarvistelsen och här tog fiskarkvarteret slut.
När badandet var medicin
I slutet av 1800-talet ordinerades havsbad för sina påstådda terapeutiska egenskaper, och hela den spanska kusten fylldes av badpaviljonger med läkare, badhytter och reglerade tider. Folk åkte inte till stranden för att roa sig: de åkte för att ta sina bad, och det fanns ett protokoll.
Män och kvinnor badade åtskilda, i olika zoner, täckta nästan från huvud till fot i mycket långa baddräkter, och det fanns badhytter på hjul som rullades ut i vattnet så att damerna kunde gå i utan att bli sedda. Tidens ärbarhetskrav gjorde stranden till ett ganska invecklat system av social ingenjörskonst.
Den ursprungliga badpaviljongen från 1898 var betydligt mer anspråkslös än det som syns i dag. Den stora pelarfasaden är från omkring 1917, ritad av arkitekten Francisco Mora, och hör redan till en annan tid: den då sommarvistelsen var etablerad borgerlig fritid och ett statusmärke.
Gränsen mellan två världar
Den här byggnaden markerar en social gräns som du kan gå längs. På ena sidan låg Cabanyal, fiskarkvarteret med sina låga kakelklädda hus och sina kojor (barracas); på den andra började borgerskapets sommarområde, med villor, restauranger och strandpromenad.
De två världarna delade samma sand utan att riktigt blandas. Remsan av villor och badpaviljonger föddes i slutet av 1800-talet med spårvagnens ankomst, som placerade stranden en halvtimme från centrum och för första gången skapade den moderna idén att åka till havet för nöjes skull.
Och det finns ett lager till som det är bra att känna till: under spanska inbördeskriget bombades det här området på grund av närheten till hamnen, och strandfronten förändrades mycket under efterkrigstiden. Badpaviljongen fungerade som sådan ända långt in på 1900-talet och förföll sedan i årtionden innan den byggdes om till hotell.
Missa inte
Pelargången från 1917
Den ursprungliga badpaviljongen från 1898 var anspråkslös. Den stora klassiska fasaden är av Francisco Mora, tjugo år senare.
Bad med protokoll
Män och kvinnor åtskilda, baddräkter ner till fotlederna och badhytter på hjul för att gå i vattnet osedd.
Den sociala gränsen
På ena sidan fiskarkvarteret, på den andra sommarvillorna. De delade sand utan att blandas.
Spårvagnen förändrade stranden
Den placerade havet en halvtimme från centrum och uppfann den moderna idén att gå till stranden för nöjes skull.
Så passar det in i ditt besök i Valencia
Det ligger i början av strandpromenaden, mellan Cabanyal och Malvarrosastranden. Det är punkten där kvarteret tar slut och stranden börjar, och därför fungerar det bra som gångjärn i rundan.
Insidan är ett hotell och går inte att besöka, men trädgårdarna och ingångsområdet syns från gatan och fasaden är värd ett stopp. Fem minuter räcker.
Upplägget som ger mening åt hela det här området är att gå det till fots från söder till norr: Cabanyal med sina kakelhus, badpaviljongen, Malvarrosa och, i slutet, Casa-Museo Blasco Ibáñez, där författaren förvandlade allt det här till litteratur. Det är fyrtio minuters plan promenad med havet hela tiden på höger sida.
Vanliga frågor
Är den här så högtidliga byggnaden originalet från 1898?
Inte riktigt, och det är en detalj som få känner till. Badanläggningen öppnade 1898, javisst, men den var mer anspråkslös. Den stora kolonnfasaden som du står och tittar på kom senare, omkring 1917, ett verk av arkitekten Francisco Mora. Det du ser är alltså i själva verket den andra versionen, den i stor lyx, när platsen redan hade blivit på modet och man måste leva upp till det. Ambitionen växte med kundkretsen.
Och hur badade folk här på den tiden?
Med en blygsamhet som i dag skulle få oss att le. Män och kvinnor badade åtskilda, i olika zoner, och gick i vattnet nästan helt täckta från huvud till fot, med oändligt långa baddräkter. Det fanns till och med badhytter för att byta om utan att någon såg dig. Inget med att ligga och sola: några minuter bland vågorna, vid vissa timmar, och sedan tillbaka i skuggan igen. Ett helt annat sätt att förstå havet, eller hur?
