Tornet är mudéjar, av tegel med blinda små bågar, rest av muslimska händer för ett kristet tempel. Men skälet till att det står kö vid porten finns därinne, i ett litet kapell i halvdunkel: ”Greve Orgaz begravning”, som El Greco målade omkring 1586. Den har aldrig lämnat platsen. Den målades för den här väggen och det här ljuset, och där hänger den kvar fyra århundraden senare.
En målning delad i två världar
Kompositionen är fullständigt klar: nedtill den jordiska världen, med Toledos adelsmän som begraver en man bland blänkande rustningar, vita pipkragar och individualiserade ansikten som är porträtt av verkliga personer i staden. Upptill öppnar sig himlen i en storm av moln och utdragna själar.
Skiljelinjen mellan de två zonerna är inte bara tematisk: tekniken förändras. Nedtill är teckningen fast, volymerna kraftfulla och färgen tät; upptill sträcks formerna ut, bleknar i konturerna och materian blir nästan dunstlik. El Greco målade två målningar i en för att språnget skulle synas.
Titta på raden av riddare. Konstnären porträtterade sig själv bland dem, med blicken riktad utåt, mot den som tittar. Han är den ende i hela gruppen som bryter scenen och tar kontakt med betraktaren, ett grepp han använde i flera verk.
Ett uppdrag som slutade i rättstvist
Verket beställdes 1586 för att hågkomma en gammal donation från don Gonzalo Ruiz de Toledo till församlingen, och värderingen hamnade i domstol. El Greco krävde ett belopp som var mycket högre än det som erbjöds, sakkunniga utsågs och tvisten drog ut på tiden, något ganska vanligt i hans karriär och som säger mycket om hans karaktär.
Den rättegången lämnade dessutom efter sig dokument som har gjort det möjligt att datera verket exakt och att känna till hur beställningen gick till, något ovanligt i tidens måleri. Det som var en konflikt för konstnären är i dag en historisk källa av första rang.
Kyrkan är blygsam och målningen ligger i ett sidokapell som har inretts för besök, med egen ingång. Kyrkan har kvar sitt mudéjartorn från 1300-talet, ett av de bästa exemplen på tegelbyggande i Toledo, som är värt att titta på från det lilla torget innan du går in.
Missa inte
Den har aldrig lämnat platsen
Målad för den här väggen och det här ljuset 1586, och aldrig flyttad. Att se den på sin ursprungliga plats förändrar verket.
Två tekniker på en duk
Nedtill fast teckning och tät färg; upptill utsträckta former och dunstlik materia. Språnget är målat med avsikt.
El Greco målade in sig själv
Bland riddarna, med blicken utåt. Han är den ende som bryter scenen och söker upp betraktaren.
Det slutade i domstol
Konstnären drev en process om värderingen. Rättegången lämnade dokument som i dag gör det möjligt att datera verket exakt.
Så passar den in i ditt besök i Toledo
Den ligger i judiska kvarteret, fem minuter från Sinagoga del Tránsito och ytterligare fem från klostret San Juan de los Reyes. Det är det logiska första stoppet på den rundan när du kommer från katedralen.
Några meter bort ligger Casa-Museo del Greco, El Greco-museet, som inte är huset där konstnären bodde – det är en tillskrivning från 1900-talet – men som återskapar en interiör från tiden och förvarar verk av honom, bland annat ”Apostolado”, apostlaserien. Det kompletterar besöket bra om konstnären intresserar dig.
Besöket vid målningen är kort, tjugo minuter, och sker med begränsat antal besökare, så under högsäsong kan det bli väntetid. Det lönar sig att gå tidigt eller sent på dagen, då du kan stå framför duken utan folk i vägen.
Vanliga frågor
Vem var den där greven av Orgaz som de begraver?
En adelsman från Toledo av kött och blod: don Gonzalo Ruiz de Toledo, som dog 1323 och var så generös mot den här församlingen att traditionen belönade honom med ett mirakel. Man berättar att när man sänkte ner honom i graven steg den helige Stefan och den helige Augustinus ner från himlen i egen person för att begrava honom med sina egna händer. El Greco målade just det ögonblicket, mer än två sekler senare. Alltså är det inte vilket helgon som helst: det är grannen som betalade de här stenarna.
Och den där pojken som tittar fram och pekar på scenen?
Det är El Grecos egen son, Jorge Manuel, som var ungefär åtta år när hans far smög in honom i målningen. Lägg märke till näsduken som sticker upp ur fickan: på den står datumet 1578 skrivet, året då pojken föddes, som ett litet målat födelseattest. Med handen öppnar han scenen för oss, som om han sa ”se”. Tidens målare älskade att placera sig där, i smyg, för eftervärlden.
