En fasad av sten och kakel med två stora paneler av blå keramik som ser ut som predikningar upphängda på väggen. Bakom den finns Sevillas mest imponerande och mest obekväma kyrka: en byggnad från 1600-talet som uppfördes för att med barockens hela kraft påminna besökaren om att hon eller han kommer att dö. Den lät Miguel de Mañara resa, en adelsman som gav sitt liv en radikal vändning, och den fungerar fortfarande som det den alltid var: ett boende för äldre utan tillgångar som drivs av samma brödraskap, tre och ett halvt sekel senare.
Miguel de Mañara och ett brödraskap som begraver de döda
Brödraskapet Hermandad de la Santa Caridad fanns sedan 1400-talet med en konkret och ganska otacksam uppgift: att hämta liken efter dem som drunknat i floden och efter de avrättade, och ge dem en grav. Ingen annan gjorde det. När Mañara gick med i det 1662, efter att ha blivit änkling, grundade han om det, försåg det med sin förmögenhet och lade till ett sjukhus för hjälplösa fattiga.
Legenden säger att han omvände sig efter att ha sett sin egen begravning passera på gatan. Det som är belagt är nyktrare: en rik och världslig man som vid trettiosex års ålder förlorade sin hustru och ägnade resten av sitt liv åt de sjuka. Hans gravskrift, som du kan läsa vid ingången till kyrkan, skrev han själv och den säger att där vilar benen av den sämsta människa som någonsin funnits i världen.
Byggnaden uppfördes delvis ovanpå Reales Atarazanas, de medeltida varven som Alfons X lät bygga vid floden. Dessa gotiska hallar finns kvar där intill, under gatunivån, och är ännu ett av Sevillas dolda rum som först nu håller på att återställas.
Det hårdaste programmet i spansk barock
Kyrkan San Jorge är tänkt som en vandring med en handling. Vid ingångsänden hänger två dukar av Juan de Valdés Leal: In ictu oculi, där Döden med ett pust släcker livets ljus medan den trampar på kronor och mitror, och Finis gloriae mundi, med en biskop och en riddare som ruttnar i sina likkistor. Det berättas att Murillo sa om den sistnämnda att den som tittade fick hålla för näsan.
Och sedan, när du går mot altaret, ändras tonen helt: Murillos stora dukar om barmhärtighetsgärningarna – Moses som får vattnet att välla fram ur klippan och Förökningen av bröden och fiskarna – hänger kvar på sin plats, enorma, ljusa, precis där målaren placerade dem. Sekvensen är avsiktlig: först döden, sedan välgörenheten som enda utväg.
På högaltaret fullbordar altartavlan med Kristi gravläggning, snidad av Pedro Roldán, idén. Den här helheten har kallats det bäst bevarade exemplet på ett barockt ikonografiskt program tänkt som en enhet, och skälet är enkelt: det plockades aldrig isär.
Missa inte
In ictu oculi
Döden släcker livets ljus medan den trampar på kronor och mitror. Valdés Leal, utan någon som helst finess.
Murillos på sin plats
Två enorma dukar om barmhärtighetsgärningarna, precis där målaren hängde dem.
Mañaras gravskrift
Han skrev den själv: här vilar benen av den sämsta människa som funnits i världen.
Alfons X:s Atarazanas
De medeltida varven som hospitalet byggdes på finns kvar där intill, under gatan.
Så passar det in i ditt besök i Sevilla
Det ligger på calle Temprado, i kvarteret El Arenal, fem minuter från Torre del Oro och tre från Real Maestranzas tjurfäktningsarena. Det är det här områdets inomhusbesök och det mest underskattade i centrum: många går förbi på väg mot floden utan att veta vad som finns därinne.
Om Valdés Leal har intresserat dig är det naturliga komplementet Hospital de los Venerables, i Santa Cruz-kvarteret, där han målade valven. De två barocka hospitalen sedda samma dag förklarar 1600-talets Sevilla bättre än något museum.
Räkna med fyrtiofem minuter. Och kom ihåg att brödraskapet fortfarande är aktivt: innergården vetter mot det äldreboende de driver här på plats, så det finns stängda delar och det är lämpligt att tala lågt. Det är inget museum, det är ett hus i full drift.
Vanliga frågor
Är det sant att Mañara inspirerade myten om Don Juan?
Så berättar man, och här tar vi det nästan för givet, även om historien fuskar lite. Förföraren som gestalt gick redan på teatrarna innan Mañara blev berömd, så han kunde inte vara den första Don Juan. Men hans legend, den kvinnokära och utsvävande adelsmannen som plötsligt omvänder sig, passade så bra att folk smälte ihop dem till en enda, och sekler senare öste Zorrilla ur den miljön för sin ”Don Juan Tenorio”. En verklig syndare som lånar ut sitt ansikte åt en påhittad.
Finns det brödraskapet kvar i dag?
Ja, och det här är det som rör mig mest: Hermandad de la Santa Caridad blev inte kvar i böckerna. Mer än tre och ett halvt sekel efter Mañara lever det vidare och gör fortfarande det som han ville: tar hand om dem som ingen annan tar hand om. I dag driver det här inne ett äldreboende för äldre utan medel. Det vill säga att bakom de där förfärliga målningarna om döden slår, än i dag, människor som sköter om andra människor. Mañaras verk är inget museum: det fungerar fortfarande.
