En vit by med vitkalkade små hus och bougainvillea som faller nerför väggarna, och tätt intill en rad jakter som är värda mer än många byggnader. Det är svårt att tro att allt det här föddes ur ingenting: fram till 1970 fanns här inget annat än strand och vassruggar.
En falsk andalusisk by, byggd med flit
Det lät José Banús Masdeu bygga, en katalansk byggherre som hade tjänat en förmögenhet på att bygga hela stadsdelar med arbetarbostäder i efterkrigstidens Madrid. Med den förmögenheten kom han söderut för att bygga precis motsatsen: en lyxhamn.
Och i stället för att resa skyskrapor hade hans arkitekter en idé som blev avgörande: att låtsas vara en gammal, alltid existerande andalusisk by, med smala gator och vitkalkade hus, men med en lyxmarina framför. Det är medveten scenografi, och den fungerar.
Den som var ansvarig för den känslan var Noldi Schreck, en designer som kom från arbete i Beverly Hills, bland kulisser och villor åt Hollywoodstjärnor. Därav den högst märkliga gränsen mellan det äkta och det uppbyggda som fortfarande märks när du promenerar.
Invigningen, i maj 1970, var en av dem som skriver historia: Aga Khan kom, Roman Polanski och furst Rainier och furstinnan Grace av Monaco, och trehundra servitörer serverade tjugotvå kilo kaviar åt ettusen sjuhundra gäster. För sången anlitade de en viss Julio Iglesias, då nästan okänd.
Så fungerar skyltfönstret
Marinan har omkring tusen båtplatser, men bara några få ligger vid Muelle de Honor, det dyraste och mest eftertraktade kajstråket, reserverat för de mest spektakulära jakterna. Där betalar man inte för vattnets meter: man betalar för blickarna.
Detaljen som förklarar allt: de stora jakterna lägger till akterut mot promenaden, med akterplattformen öppen som en salong, så att det dukade bordet och champagnen på is syns. Det är rent teater, och besökaren har en förstaradsplats.
Runtomkring ligger gatorna med märkesbutiker, de ofattbara bilarna parkerade i dubbla led och tornet som vakar över hamnen. Hela anläggningen är utformad för samma verb: att titta och låta sig beskådas.
Och den fungerar i två hastigheter: på dagen är det en relativt lugn promenad med folk som tar bilder, och på natten är det något helt annat. Valet av tidpunkt förändrar upplevelsen fullständigt.
Missa inte
1970 fanns här ingenting
Bara strand och vassruggar. Allt som syns restes på drygt ett halvt sekel.
En påhittad andalusisk by
Medveten scenografi: att låtsas vara en gammal stad med en lyxmarina framför.
Formgiven av en Hollywoodman
Noldi Schreck kom från Beverly Hills, från kulisser och stjärnors villor. Därav den overkliga känslan.
Invigningen var historisk
Aga Khan, Polanski, Rainier och Grace av Monaco, 22 kilo kaviar och en okänd Julio Iglesias som sjöng.
Så passar det in i ditt besök i Marbella
Det ligger omkring sju kilometer väster om Marbellas centrum, med täta stadsbussar och även tillgång med bil, fast parkeringen under högsäsong är ett verkligt problem.
Det är värt att se även om du inte är det minsta intresserad av lyx, eftersom det är en fallstudie i turistisk stadsplanering: en by uppfunnen från grunden 1970 som i dag vid första anblicken inte går att skilja från en äkta. Det är den intressanta delen.
Det kombineras med Puerto Banús-stranden, alldeles intill, och med statyn La Victoria, i infartsrondellen. Hela området tar ett par timmar.
Vanliga frågor
Varifrån kommer namnet Puerto Banús?
Från mannen som drömde fram den: hans fullständiga namn är Puerto José Banús. José Banús Masdeu var en katalansk byggherre som hade tjänat guld på att bygga hela bostadskvarter i efterkrigstidens Madrid, block efter block för arbetare. Med den förmögenheten kom han söderut för att bygga precis motsatsen: sin lyxpjäs vid havet. Att det billiga tegelstenens kung slutade som signatur på glamourens tempel har sin charm, eller hur?
Vem ritade den här falska byn?
En kille med ett alldeles särskilt öga: Noldi Schreck, en designer som kom från arbete i Beverly Hills, bland kulisser och villor åt Hollywoodstjärnor. Hans är den där filmscenkänslan som du fortfarande märker när du går här, den där högst märkliga punkten mellan det verkliga och det uppbyggda. Det är ingen slump att Banús ser ut att vara hämtat ur en film: det signerades, bokstavligen, av någon som kom ur filmvärlden.
